Camellia sinensis (Grönt te): Fullständig botanisk profil

Camellia sinensis är den vintergröna busken med breda blad vars blad ger upphov till alla världens äkta teer. Grönt, vitt, gult, oolong, svart och puerh är inte olika växter: de är produkter av en och samma art, åtskilda av det stadium då bladet plockas och graden av oxidation det därefter utsätts för. Växten tillhör familjen Theaceae, en vedartad grupp inom ordningen Ericales som omfattar omkring nio släkten fördelade i Asiens och Amerikas tropiska och subtropiska regioner.

Artens naturliga utbredningsområde täcker östra Himalaya, södra Kina och norra Indokina, ett bälte av fuktiga subtropiska skogar där den växer som ett skogsbottenträd. Århundraden av odling har förvandlat denna skogsbuske till jordens mest odlade fleråriga gröda efter livsmedelsgräsen, med kommersiella planteringar i över sextio länder och en intern morfologisk variation så uttalad att den moderna taxonomin erkänner fem botaniska varieteter inom samma namn.

Följande text behandlar växten och inte drycken. Den samlar den verifierade formella klassifikationen och synonymin enligt IPNI och Plants of the World Online, fältkännetecken för identifiering, ekologi och naturlig utbredning, agronomiska odlingsmetoder, fenologisk kalender, släktarter som orsakar förväxling i trädgårdar, kemisk sammansättning beskriven i litteraturen, botanisk historia och bevarandestatus.

För traditionella användningsområden, egenskaper och tillagningssätt för denna växt, se artikeln Grönt Te (Camellia sinensis): Egenskaper och Fördelar.

Taxonomi

Det accepterade namnet är Camellia sinensis (L.) Kuntze, bekräftat i International Plant Names Index under registreringsnummer 828548-1 och erkänt som accepterat av Plants of the World Online. Den nuvarande kombinationen publicerades av Otto Kuntze i Revisio Generum Plantarum, 1887, då basionymet som Linnaeus hade beskrivit 1753 som Thea sinensis överfördes till Camellia. Klassificeringen nedan följer den avgränsning som Kew använder:

• Rike: Plantae
• Division: Streptophyta (angiospermer; Magnoliophyta i den traditionella nomenklaturen)
• Klass: Equisetopsida (Magnoliopsida i äldre klassificeringar)
• Underklass: Magnoliidae
• Ordning: Ericales
• Familj: Theaceae Mirb.
• Släkte: Camellia L.
• Art: Camellia sinensis (L.) Kuntze (1887)

Synonymer

Till skillnad från vad den äldre litteraturen antyder är den idag accepterade synonymin kort. Plants of the World Online erkänner endast två namn:

• Camellia thea Link (1822), ogiltigt och överflödigt namn
• Thea sinensis L. (1753), basionymet

Det finns en rättelse som cirkulerar dåligt i sekundära källor. Namn som Thea bohea L. och Thea viridis L., ofta citerade i texter från 1800-talet som om de betecknade respektive den svarta och den gröna teplantan, stöder inte denna åtskillnad. Skillnaden mellan de två produkterna var aldrig botanisk, utan en fråga om bearbetning efter skörd, vilket taxonomin till slut fastslog genom att samla allt under ett enda artnamn.

Accepterade varieteter

Plants of the World Online erkänner fem infraspecifika varieteter, varav två utgör praktiskt taget hela världsproduktionen:

• Camellia sinensis var. assamica (Royle ex Hook.) Steenis: trädartad växtform, stora, membranösa blad, anpassad till fuktigt tropiskt klimat. Dominerar i Assam, på Sri Lanka, i Kenya och Sydostasien.
• Camellia sinensis var. dehungensis (Hung T.Chang, H.S.Wang & B.H.Chen) T.L.Ming: varietet från Yunnan, med begränsad utbredning.
• Camellia sinensis var. madoensis T.V.Nguyen, V.D.Luong & N.Trieu Le: beskriven för Vietnam, känd från få populationer.
• Camellia sinensis var. pubilimba Hung T.Chang: igenkännlig på den täta hårbeklädnaden på bladets undersida, särskilt längs mittnerven. Förekommer i södra Kina.
• Camellia sinensis var. sinensis: den typiska varieteten, buskformig, med små, läderartade blad, köldtolerant. Dominerar planteringarna i östra Kina, Japan, Korea och Taiwan.

Den äldre var. cambodiensis, vanlig i den agronomiska litteraturen, finns inte bland de accepterade taxa och motsvarar material som idag behandlas inom avgränsningen av var. assamica.

Etymologi

Släktnamnet skapades av Linnaeus till ära för Georg Joseph Kamel, en mährisk jesuit som levde 1661-1706 och ägnade sig åt studiet av Filippinernas flora, genom att latinisera sitt efternamn som Camellus. Artepitetet sinensis kommer från senlatin och betyder ”från Kina”, en hänvisning till det territorium varifrån de första exemplaren kända av västerländsk vetenskap anlände till Europa, även om artens naturliga utbredningsområde sträcker sig långt bortom Kinas gränser. Dryckens folkliga namn på svenska, ”te”, följer en annan väg: det speglar uttalet från Amoy-dialekten i södra Fujian, medan formen ”cha” från andra språk återger den kantonesiska och mandarin-uttalen av tecknet 茶, vilket speglar sjövägen genom vilken varje region tog emot produkten.

Morfologisk beskrivning

Habitusen varierar markant beroende på varietet och skötsel. Lämnad att växa utan beskärning bildar var. assamica ett träd med en enda stam som kan nå femton meter i skog, medan var. sinensis förblir en buske, förgrenad från basen, mellan en och en halv och fem meter. I kommersiell odling försvinner båda ytterligheterna: upprepad beskärning håller växten mellan en och en och en halv meter i höjd och framkallar bildandet av en tät, horisontell yta av skott, det så kallade plockbordet, som är den struktur som faktiskt utnyttjas. Barken är slät, gråbrun till färgen, och kronan tenderar mot en rundad, kompakt form.

Blad

Bladen är strödda, enkla, vintergröna och av läderartad struktur, med en avlångt lansettformad till elliptisk bladskiva. Längden är det kännetecken som mest skiljer de två huvudvarieteterna åt och varierar från fyra till åtta centimeter hos var. sinensis och från tio till tjugofem centimeter hos var. assamica, med en bredd mellan två och åtta centimeter. Ovansidan är mörkgrön och glänsande, undersidan ljusare och matt. Kanten har en fin, regelbunden sågtandning, och nervaturen är fjäderformad, med sju till nio par sidonerver som framträder i relief på undersidan och böjer sig innan de når kanten. Bladskaftet är kort, fem till tio millimeter. De ännu slutna toppknopparna är täckta av silverhvita hår, ett kännetecken som gav upphov till de kommersiella benämningarna av Silver Tip-typen.

Blommor

Blommorna är tvåkönade och uppstår enskilt eller i grupper om två till fyra i bladvecken, burna av korta, tillbakaböjda blomskaft. De mäter två till fyra centimeter i diameter och har fem till åtta kronblad, vanligen sju, vita till krämfärgade, lätt doftande och av skör struktur. Fodret har fem till sex grönaktiga, kvarsittande foderblad. Ståndarna är talrika, två- till trehundra med gula strängar sammanvuxna vid basen och orangea knappar, som bildar den praktfulla skiva som kännetecknar släktets blomning. Pistillen slutar i ett tredelat märke. Pollineringen är entomofil och beror främst på bin och små skalbaggar. Arten är i stort sett självinkompatibel, en egenskap som förklarar den höga variabiliteten hos växter erhållna från frö och den moderna odlingens preferens för vegetativ förökning.

Frukter och frön

Frukten är en förvedad, slät kapsel, brunaktig till färgen vid mognad, med en diameter på två till tre centimeter och en tre- eller fyrflikig form beroende på antalet fertila rum. Uppsprickningen är loculicid. Varje kapsel rymmer ett till fyra klotformiga frön på en till en och en halv centimeter i diameter, med brunt fröskal och lipidrikt endosperm, som utgör femton till tjugotvå procent av torrvikten. Mognaden är långsam och tar nio till tolv månader efter blomning, så att blommor och frukter från föregående cykel samexisterar på samma gren under stora delar av året.

Rot och stam

Groddplantan utvecklar en väldefinierad pålrot, som hos den vuxna växten ger vika för ett blandat system med rikliga sidorötter och ett nyttigt djup på en till tre meter beroende på jordmånen. Detta djup är den viktigaste bestämmande faktorn för toleransen mot korta torrperioder. Rotsystemet är känsligt för långvarig vattenmättnad och reagerar dåligt på packade jordar eller hög grundvattennivå, vilket förklarar den agronomiska preferensen för väldränerade sluttningar. Stammen är förvedad, med rikligt sympodialt förgrenande, och bildar tätt sittande noder som bär den skottäthet som utnyttjas vid skörden.

Utbredning och habitat

Enligt Plants of the World Online sträcker sig det naturliga utbredningsområdet från östra Himalaya till södra Kina och norra Indokina, inklusive Hainan. De erkända registreringsenheterna är, i alfabetisk ordning: Assam, Centralsydkina, Sydöstkina, Hainan, Östra Himalaya, Laos, Myanmar, Thailand och Vietnam.

Förekomstbiomet är det fuktiga subtropiska biomet. Under naturliga förhållanden intar växten skogsbottnen i vintergröna sluttningsskogar, på sura, djupa jordar rika på organiskt material, på höjder från några hundra meter till över två tusen meter. Kravet på surhet är strikt, och pH-intervallet mellan fyra och en halv och sex bestämmer en stor del av världens produktionsgeografi. Arten tolererar partiell skugga, ett förhållande som återskapar den ursprungliga skogsmiljön och som japansk agronomi har omvandlat till en medveten odlingsteknik.

Utanför det naturliga utbredningsområdet har odlingen spridit sig över hela planetens tropiska och subtropiska bälte. De största produktionscentra finns i Kina, Indien, Kenya, Sri Lanka, Turkiet, Vietnam och Indonesien, med mindre planteringar i Japan, Taiwan, Georgien, Iran, Rwanda, Malawi, Argentina och Brasilien. Den brasilianska odlingen koncentreras till Vale do Ribeira, i delstaten São Paulo, påbörjad på 1930-talet av japanska immigranter i kommunerna Iguape, Pariquera-Açu och Registro, med mindre kärnor i norra Paraná.

Odling

Kommersiell förökning sker nästan uteslutande genom halvförvedade sticklingar, fem till åtta centimeter långa, med ett eller två blad, behandlade med auxin och rotade i fuktigt substrat under sextio till nittio dagar. Detta val motiveras av artens självinkompatibilitet, som gör avkomman från frö för heterogen för enhetlig odling. Sådd används fortfarande i förädlingsprogram och på små familjejordbruk, med långsam groning som tar sextio till hundratjugo dagar, och vävnadskultur utvecklas för snabb förökning av utvalda kultivarer.

De jordmåns- och klimatmässiga kraven är snäva. Det lämpliga temperaturintervallet ligger mellan femton och tjugoåtta grader Celsius under året, där var. sinensis tål minima nära noll och var. assamica kräver minst tolv grader. Kraftig frost är dödlig. Den nödvändiga årliga nederbörden varierar från femton hundra till tre tusen millimeter, väl fördelad, med en relativ luftfuktighet mellan sjuttio och nittio procent, och kraftig, ihållande vind orsakar tillräcklig bladskada för att motivera vindskydd på kommersiella planteringar.

Det vanliga planteringsavståndet kombinerar en meter tjugo till en meter femtio mellan raderna med sextio till åttio centimeter mellan plantorna, vilket ger tätheter på tio till fjorton tusen plantor per hektar. Kväve är det mest efterfrågade näringsämnet i intensiv odling, följt av kalium, fosfor och zink. Skötseln beror på tre beskärningstyper med olika funktioner: formningsbeskärningen, under de tre första åren, tvingar fram sidotillväxt och bygger upp plockbordet; underhållsbeskärningen, årlig eller vartannat år, bibehåller plockhöjden och stimulerar återväxt; och föryngringsbeskärningen, tillämpad vart åttonde till tolfte år, sänker växten till trettio eller femtio centimeter för att återuppbygga kronan.

Skörden utnyttjar endast den växande änden av varje gren och följer etablerade normer som sträcker sig från den enskilda knoppen till kombinationen knopp plus två blad. Planteringar av högt värde skördas för hand; mekanisering betjänar storskalig produktion. Växten går in i kommersiell produktion omkring det tredje året, når toppen mellan tio och trettio år och förblir produktiv i fem till tio decennier vid lämplig skötsel.

Fenologi

Den årliga cykeln kombinerar en lång period av vegetativ tillväxt med en blomning som koncentreras sent på säsongen. Skottskjutningen sker i successiva vågor, kända i den agronomiska litteraturen som flushes, åtskilda av intervall på sju till fjorton dagar under växtsäsongen. I tropiskt klimat är processen praktiskt taget kontinuerlig året runt; i tempererat eller subtropiskt klimat koncentreras den till fyra till sex vågor mellan vår och höst, med en tydlig vintervila.

Blomningen sker på hösten och i början av vintern, vilket motsvarar september till januari på norra halvklotet och mars till juli på södra. Varje blomma förblir mottaglig i några dagar. Fruktsättningen är långsam, och kapseln mognar nio till tolv månader senare, så att de mogna frukternas fall ungefär sammanfaller med nästa blomning. I planteringar under frekvent beskärning minskas blomningen kraftigt, eftersom det ständiga avlägsnandet av skottspetsarna omdirigerar tillväxten till vegetativa skott och begränsar bildandet av blomknoppar.

Släktingar och förväxlingar

Släktet Camellia omfattar omkring tvåhundrafemtio accepterade arter, koncentrerade i östra och sydöstra Asien. I trädgårdar och plantskolor är förväxling vanlig, särskilt utanför blomningssäsongen:

• Camellia japonica L.: den klassiska prydnadskamellian, med tiotusentals registrerade kultivarer. Kännetecknas av breda, tjocka blad med intensiv glans och stora blommor, fem till tretton centimeter, i rött, rosa eller vitt, som öppnas sent på vintern och på våren. Ingen tillämpning i teproduktion.
• Camellia nitidissima Chi: kinesisk art anmärkningsvärd för sina gyllengula blommor, ett mycket sällsynt fall inom släktet. Begränsad habitat och starkt insamlingstryck har fört den under lagligt skydd i Kina.
• Camellia oleifera Abel: oljekamellian, odlad i stor skala i södra Kina för fröna, varifrån mat- och kosmetikolja utvinns. Liknar C. sinensis i växtform och blad, men har större blommor och betydligt mer omfångsrika kapslar.
• Camellia reticulata Lindl.: art från Yunnan med släktets största blommor, som når femton centimeter i diameter, och blad med tydligt nätformad nervatur. Uteslutande prydnadsväxt.
• Camellia sasanqua Thunb.: japansk prydnadsväxt med höstblomning, med mindre och finare blad och medelstora blommor, fem till sju centimeter, vita till rosa. Fröna ger även olja.
• Camellia taliensis (W.W.Sm.) Melch.: den närmaste vilda släktingen, ursprunglig i Yunnan och norra Myanmar. Skiljer sig genom fina blomkännetecken, och den genetiska närheten gör den till ett centralt element i studierna av det odlade teets ursprung.

De praktiska urskillningskriterierna gentemot de två vanligaste prydnadsväxterna är konsekventa. Blomman hos C. sinensis är liten, vit och med framträdande gula ståndare, i motsats till den stora och ofta fyllda blomman hos C. japonica. Bladet är smalare och sågtandningen finare än hos båda. Och kalendern hjälper: C. sasanqua blommar på hösten, C. sinensis från höst till tidig vinter, och C. japonica från senvinter till vår.

Fytokemi hos Camellia

Bladet hos Camellia sinensis hör till de kemiskt mest karaktäriserade växtmaterialen, och beskrivningen nedan är strikt kompositionell. De dokumenterade grupperna i litteraturen är, i alfabetisk ordning:

• Fria aminosyror: L-teanin, eller gamma-glutamyletylamid, är den dominerande icke-proteinaminosyran och svarar för en stor del av det lösliga kvävet i det unga bladet. Koncentrationen sjunker vid intensivt ljus och stiger under skugga, ett samband japansk agronomi utnyttjar i övertäckta planteringar.
• Karotenoider och flyktiga derivat: lutein, betakaroten och neoxantin, vars oxidativa nedbrytning genererar flyktiga föreningar av jonon- och terpenoidklassen som utgör det bearbetade bladets aromprofil.
• Flavonoler och fenolsyror: glykosider av kämpferol, myricetin och kvercetin, gallussyra, klorogensyra och kumarylkinasyra.
• Metylxantiner: koffein är den viktigaste och förekommer i halter på två till fyra procent av det unga bladets torrvikt, åtföljt av teobromin och teofyllin i betydligt mindre mängder. Det är purinalkaloider som i den ekologiska litteraturen förknippas med försvar mot växtätare.
• Polyfenoler av flavan-3-ol-typ: den mest förekommande gruppen, motsvarande omkring tjugo till trettio procent av det unga bladets torrvikt. Omfattar epigallokatekingallat, epigallokatekin, epikatekingallat och epikatekin, utöver motsvarande icke-epimera katekiner.
• Triterpensaponiner: teasaponinerna, koncentrerade främst i fröna och rotbarken.

Ur sensorisk synvinkel förklarar denna sammansättning materialets beteende. Flavan-3-olerna svarar för strävheten och bitterheten, teanin för den förnimmelse som beskrivs som umami, och metylxantinerna bidrar till den bittera bottentonen. Bearbetningen efter skörd förändrar bilden i grunden. När bladet krossas och utsätts för luft omvandlar polyfenoloxidasen som frigörs vid cellbrott flavan-3-olerna till teaflaviner och tearubiginer, orange till rödaktiga pigment. Det är graden av denna omvandling som skiljer teetyperna åt, inte någon skillnad mellan växter.

Oljan som utvinns ur fröna består huvudsakligen av oljesyra, med mindre fraktioner av linolsyra, palmitinsyra och stearinsyra, en profil nära olivolja.

En toxicitetsanmärkning gäller oavsett användning. Bladen och bladresterna innehåller koffein och teobromin i koncentrationer som utgör en verklig förgiftningsrisk för hundar, katter, hästar och fjäderfä, arter som metaboliserar metylxantiner långsamt. Växtmaterial, torrt eller vått, kasserat i kompost tillgänglig för husdjur, förtjänar uppmärksamhet. Teasaponinerna från fröna beskrivs även som irriterande och fisktoxiska.

Historia och etnobotanik

Den kinesiska traditionen tillskrev upptäckten av avkoket den mytiska kejsaren Shen Nung, en gestalt placerad omkring 2737 före vår tideräkning, en berättelse som tillhör grundläggningslegendens domän och inte den historiska dokumentationen. Den verifierbara dokumentationen börjar mycket senare. Cha Jing, avhandlingen som Lu Yu skrev mellan 760 och 780 e.Kr. under Tangdynastin, är den äldsta text som helt ägnas åt växten och dess bearbetning, och där förekommer redan beskrivningar av odling, skörd och bladklassificering. Växten förekom även i de kinesiska materia medica-kompendierna från perioden, och spridningen av konsumtionen genom Östasien följde spridningen av buddhismen, då munkar i början av 800-talet förde med sig frön till Japan.

Den europeiska kontakten var sen och indirekt. Portugisiska och holländska handelsmän förde produkten till Europa på 1600-talet, men växten förblev okänd för västerländsk botanik i decennier. Engelbert Kaempfer, en tysk läkare i tjänst hos Holländska Ostindiska Kompaniet, observerade planteringarna i Japan mellan 1690 och 1692 och publicerade den första europeiska beskrivningen baserad på direkt observation. Det var utifrån detta material och torkade exemplar sända från Kina som Linnaeus etablerade Thea sinensis i Species Plantarum, 1753. Den slutgiltiga överföringen till Camellia, föreslagen av Otto Kuntze 1887, avslutade över ett sekel av nomenklaturisk instabilitet.

Episoden med de största agronomiska konsekvenserna ägde rum i nordöstra Indien. Vilda populationer med brett blad registrerades i Assam av Robert Bruce omkring 1823, och den botaniska bekräftelsen kom det följande decenniet, vilket öppnade vägen för den kommersiella etableringen av odlingen i regionen från 1839 under Brittiska Ostindiska Kompaniet. Några år senare, mellan 1848 och 1851, förde den skotske botanisten Robert Fortune, på uppdrag av samma kompani, tusentals sticklingar och frön hämtade i Kina till Indien tillsammans med specialiserade arbetare, en operation som bröt det kinesiska monopolet och omformade odlingens världsgeografi.

I ursprungssamhällena överskred växten det jordbruksmässiga området. Den japanska teceremonin, chanoyu, formaliserad av Sen no Rikyu på 1500-talet, och tillagningsmetoderna från södra Kina befäste former av socialt umgänge som överlevt århundraden. Bladen från gamla växter i Yunnan pressades till block som tjänade som bytesmedel längs de handelsvägar som förband regionen med Tibet.

Bevarande

IUCN:s rödlista klassificerar Camellia sinensis som Otillräckliga Data, kategori DD. Den skenbara motsättningen mellan denna status och artens jordbruksmässiga allestädesnärvaro har en enkel förklaring: bedömningen gäller de vilda populationerna, dåligt avgränsade och svåra att skilja från gamla förvildade planteringar, och inte det odlade arealet, som överstiger fem miljoner hektar i världen. Arten finns inte upptagen i CITES bilagor.

De verkliga bevarandebekymren är av annat slag. Ersättandet av traditionella, heterogena planteringar uppkomna från frö med klonala monokulturer härledda från få kultivarer har markant förträngt odlingens genetiska bas, en situation som genbanker i Kina, Indien och Japan försöker kompensera genom att bevara gamla accessioner. I Yunnan överlever stora, århundradegamla exemplar, behandlade som biologiskt arv och delvis inkluderade i skyddade områden, men utsatta för insamlingstryck på grund av det kommersiella värde som tillskrivs deras blad. Klimatförändringar påverkar produktionsregionerna ojämnt, med förskjutning av den lämpliga höjdzonen i Darjeeling, oregelbundna årstider på Sri Lanka och en ökning av extrema händelser i östra Afrika.

Bilden är allvarligare hos andra arter av samma släkte. Flera gulblommande kamelior från södra Kina och norra Vietnam, däribland C. nitidissima, upptar begränsade habitat, utsätts för intensiv olaglig insamling och finns upptagna i hotkategorier, och vissa arter av släktet anses redan utdöda i naturen.

Kuriosa

• Georg Joseph Kamel, jesuiten som hedras i släktnamnet, dog i Manila 1706 utan att någonsin ha sett en teplanta. Hyllningen kom från Linnaeus och hade ingen koppling till arten.
• Den globala uppdelningen mellan formerna ”cha” och ”te” återspeglar handelns geografi. Språk som fick produkten via land tog till sig varianter av ”cha”, medan de som fick den via hav, genom hamnen i Amoy, tog till sig varianter av ”te”.
• Att minska ljuset som når växten under veckorna före skörd höjer teaninhalten och sänker katekinhalten. Tekniken att täcka planteringarna har i århundraden understött produktionen av de skuggade teerna från Uji.
• Stritsen Empoasca onukii är ett skadedjur i nästan hela det producerande Asien, men på Taiwan tolereras dess angrepp medvetet. Växtens reaktion på bettet förändrar bladets flyktiga profil och ger upphov till oolongen känd som Oriental Beauty.
• Blommor och frukter från olika cykler samexisterar på samma gren i månader, eftersom kapseln behöver nästan ett år för att mogna och når sin slutpunkt medan växten redan blommar igen.
• Den japanska kultivaren Yabukita, utvald av Hikosaburo Sugiyama 1908, täcker ensam över sjuttio procent av den planterade arealen i Japan, ett extremt exempel på den genetiska förträngning som oroar genbankerna.

Referenser och vetenskapliga studier

10 Citerade Källor

Evidensnivå: 🥈 Måttlig

Baserat på 10 citerade källor (4 Peer-Reviewed, 1 Institutionell, 5 Kompletterande).

📚Se Alla 10 Citerade Källor

Peer-Reviewed Vetenskapliga Studier (4)

1. DOI2012 Chen, L.; Apostolides, Z.; Chen, Z. M. (eds.). Global Tea Breeding: Achievements, Challenges and Perspectives. Springer, Berlin. 2012. ↗
2. DOI2020 Hazra, A.; Saha, P.; Das, A. Genetic Diversity and Breeding of Tea (Camellia sinensis L.). In: Cash Crops. Springer, Cham. 2020. ↗
3. DOI2014 Mondal, T. K. Breeding and Biotechnology of Tea and its Wild Species. Springer India, New Delhi. 2014. ↗
4. DOI2014 Owuor, P. O.; Kamau, D. M. The Conservation of Tea Genetic Resources. Plant Genetic Resources, 12(S1), S100-S104. 2014. ↗

Institutionella Källor (1)

1. GOV2007 Ming, T. L.; Bartholomew, B. Theaceae. In: Flora of China, vol. 12. Science Press and Missouri Botanical Garden Press, Beijing and Saint Louis. 2007. ↗

Kompletterande Läsning (5)

1. IPNI. International Plant Names Index: Camellia sinensis (L.) Kuntze, registro 828548-1. Royal Botanic Gardens Kew, Harvard University Herbaria and Australian National Botanic Gardens. ↗
2. Kuntze, O. Revisio Generum Plantarum, vol. 1. Arthur Felix, Leipzig. 1891. ↗
3. Linnaeus, C. Species Plantarum, vol. 1, p. 515. Laurentius Salvius, Stockholm. 1753. ↗
4. POWO. Plants of the World Online: Camellia sinensis (L.) Kuntze. Royal Botanic Gardens, Kew. ↗
5. Royal Botanic Gardens, Kew. Tea Plant: Camellia sinensis. Kew Science, Plant Profiles. ↗

Senaste Redaktionella Granskning · 03/09/2026