Rubia tinctorum (Krapp): egenskaper och användning

Rubia tinctorum L. / Krapp, på portugisiska kallad ruiva-dos-tintureiros, granza eller solda-grande, är en flerårig örtartad växt i familjen måreväxter (Rubiaceae). Den kommer ursprungligen från Europa och Västasien och har i årtusenden uppskattats för sina rötter, som ger intensivt röda färgämnen. Användningen går tillbaka till forntida civilisationer, där växten hade en central roll vid färgning av textilier, läder och andra material. Även om den traditionella medicinska användningen är dokumenterad, väcker modern forskning allvarliga farhågor om säkerheten när roten intas.

Krapp utmärker sig genom ett rikt innehåll av antrakinoner, som alizarin och purpurin, ämnen som står för färgförmågan och som studeras för sina möjliga biologiska effekter. Eftersom studier av vissa rotberedningar har visat tecken på genotoxicitet och karcinogenicitet kräver varje medicinsk användning extra stor försiktighet. Därför samlar den här guiden växtens historia, botanik, fytokemi och traditionella användning sida vid sida med de säkerhetsvarningar som i dag följer dess namn.

Folkliga och internationella namn

Växten cirkulerade i århundraden i den europeiska och asiatiska handeln med färgämnen, vilket bidrar till att förklara de många namn den har fått på olika språk.

• Svenska: krapp.
• Engelska: common madder, dyer’s madder, madder, rose madder.
• Franska: garance, garance des teinturiers.
• Italienska: garanza, robbia.
• Portugisiska: granza, ruiva-dos-tintureiros, solda-grande.
• Spanska: garanza, granza, rubia de tintes.
• Tyska: Färberkrapp, Krapp.

Botaniska synonymer

Det accepterade botaniska namnet på arten är Rubia tinctorum L., beskrivet av Linné, även om vissa äldre källor fortfarande kan nämna växten under historiska eller mindre vanliga synonymer. Släktnamnet kommer från latinets ruber, som betyder röd. Artepitetet tinctorum betyder ”färgarnas”, en direkt hänvisning till det hantverk som gjorde roten berömd i hela den gamla världen.

Korrekt botanisk nomenklatur är avgörande för att identifiera växten exakt och undvika förväxling med andra arter i släktet Rubia eller i familjen måreväxter. Ett exempel är Rubia cordifolia, en asiatisk art som också används som källa till rött färgämne och som ofta förekommer under samma allmänna engelska namn, madder.

Botanisk familj: Rubiaceae

Rubia tinctorum tillhör den stora familjen måreväxter, Rubiaceae, som omfattar omkring 13 000 arter fördelade på ungefär 611 släkten. Familjen utmärker sig genom sin mångfald och ekonomiska betydelse, eftersom den rymmer växter som kaffe (Coffea arabica) och kinaträd (Cinchona officinalis), källan till kinin. Arterna i familjen har ofta motsatta eller kransställda blad och blommor med rörformig krona.

Rubiaceae är kosmopolitisk men koncentrerad framför allt till tropiska och subtropiska områden. Många av växterna uppskattas för sitt innehåll av alkaloider, glykosider och andra bioaktiva ämnen. Krapp, med rötter rika på antrakinoner, illustrerar väl familjens kemiska förmåga, med ämnen som sträcker sig från färgämnen till molekyler som undersöks inom farmakologin. För just den här arten har forskningen dock visat fler risker än säkra användningsområden.

Använda delar för te och beredningar

Växtens hela historiska betydelse ligger i den underjordiska delen, där de kraftiga, förgrenade rötterna lagrar de röda pigment som har använts både vid färgning och i traditionella beredningar.

• Rötter

Etnobotanisk och traditionell användning

Krapp är traditionellt känd som färgväxt, en källa till naturlig röd färg, och har i andra hand använts i traditionella beredningar som stöd för njurar och urinvägar. Uppgifterna nedan beskriver vad traditionen har tillskrivit roten och är inte detsamma som belagda indikationer, eftersom flera av dessa användningar krockar med säkerhetsfarhågor.

• Amenorré (traditionell uppgift, inte vetenskapligt belagd)
• Förlamning (traditionell uppgift, inte vetenskapligt belagd)
• Gulsot (traditionell uppgift, inte vetenskapligt belagd)
• Markör för ben i studier av bentillväxt hos djur (historisk laboratorieanvändning)
• Menstruationsbesvär (traditionell uppgift, med säkerhetsfarhågor)
• Menstruationsdrivande (traditionell uppgift, inte vetenskapligt belagd)
• Njursten (traditionell uppgift om njurstöd, med säkerhetsfarhågor)
• Sårläkning (traditionell uppgift, med säkerhetsfarhågor)
• Textilfärg för bomull, läder, siden och ull
• Urindrivande (traditionell uppgift, inte vetenskapligt belagd)
• Urinvägsbesvär (traditionell uppgift om urinvägsstöd, med säkerhetsfarhågor)

Terapeutiska egenskaper

Trots den traditionella användningen väcker modern forskning allvarliga farhågor om säkerheten hos Rubia tinctorum för medicinska ändamål. De egenskaper som tillskrivs växten bygger till stor del på historiska och etnobotaniska uppgifter eller på laboratorie- och djurförsök, inte på robust klinisk evidens som belägger effekt och säkerhet vid intag hos människor.

• Antibakteriell (potential observerad i in vitro-studier)
• Antimykotisk (potential observerad i in vitro-studier)
• Antioxidant (i extrakt, i in vitro-studier)
• Antiviral (i in vitro-studier)
• Blodsockersänkande (i extrakt, i djurstudier)
• Födoavskräckande (mot insekter som mattbaggar, i laboratorieförsök)
• Inflammationsdämpande (i extrakt, i in vitro-studier)
• Nervskyddande (i in vitro-studier)
• Urindrivande (traditionell uppgift, inte vetenskapligt belagd)

En studie på råttor undersökte ett etanolextrakt av roten, rikt på polyfenoler, i en experimentell modell för bildning av urinvägssten, en forskningslinje som har samband med den traditionella användningen som njurstöd. Resultat från djurförsök ger dock inget stöd för användning hos människor. Det som framför allt talar emot är fynden av cancer i njurar och lever hos gnagare som under lång tid fick roten eller det färgämne som utvinns ur den.

Fytokemisk profil

Rötterna hos Rubia tinctorum är rika på fytokemiska ämnen, och antrakinonerna är de mest framträdande och mest studerade, eftersom de svarar både för den intensivt röda färgen och för en stor del av de biologiska aktiviteter som har beskrivits. En del av dessa molekyler finns i roten bundna till socker, som glykosider som enligt experimentella studier kan ge upphov till genotoxiska metaboliter. Bland dem finns lucidin, som redan på 1980-talet identifierades som ett mutagent ämne i roten.

• Alizarin (1,2-dihydroxiantrakinon)
• Kinizarin (1,4-dihydroxiantrakinon)
• Lucidin
• Purpurin (1,2,4-trihydroxiantrakinon)
• Purpuroxantin (1,3-dihydroxiantrakinon)
• Ruberytrinsyra (alizarinprimeverosid)

Beredningsformer (te, tinkturer, extrakt)

Historiskt bereddes Rubia tinctorum främst för att utvinna färgämne, medan de traditionella medicinska metoderna omfattade infusioner och dekokter av rötterna. På grund av farhågorna för genotoxicitet rekommenderas inte invärtes bruk av växten, och i vissa länder är roten inte längre tillåten i växtbaserade läkemedel eller som livsmedelstillsats.

• Dekokt (historisk användning för att utvinna färgämne och traditionell medicinsk uppgift)
• Infusion (traditionell medicinsk uppgift)
• Pulver av rötterna (utvinning av färgämne)

Synergi med andra växter

På grund av säkerhetsfarhågorna och den genotoxicitet som förknippas med Rubia tinctorum finns i dag inga rekommendationer om att kombinera den med andra medicinalväxter för invärtes bruk. Att blanda roten med andra örter skulle bara lägga fler osäkerheter till en riskprofil som redan är ogynnsam. Forskningen kring och användningen av växten handlar fortfarande främst om naturligt färgämne, ett område där den är fortsatt relevant för hantverksfärgning och för hållbarhetsstudier inom textilindustrin.

Recept och användningsprotokoll

Med tanke på beläggen för genotoxicitet och karcinogenicitet i djurstudier presenterar den här guiden inga recept eller protokoll för invärtes bruk av Rubia tinctorum. Användningen av roten bör begränsas till icke-medicinska tillämpningar, som färgning, där pigmenten utvinns och används utvärtes.

Traditionell färgning med roten

Den torkade och malda roten, som traditionellt används för att färga bomull, läder, siden och ull, läggs i uppvärmt vatten för att frigöra pigmenten, medan fibrerna oftast först får ett betmedel, till exempel alun, som hjälper färgen att fästa. Den slutliga nyansen varierar från rosa till intensivt rött beroende på fiber, betmedel och badets temperatur. Handskar rekommenderas vid hanteringen, eftersom både pulvret och färgbadet färgar huden.

Traditionell medicinsk användning och kvalitativ vägledning

De källor som fortfarande nämner den traditionella användningen av roten som stöd för njurar och urinvägar anger måttlig och kortvarig användning och avråder från kontinuerlig eller långvarig användning, utan att ange någon dos som kan betraktas som säker. Med hänsyn till de regulatoriska begränsningarna och fynden i djurförsök bör den som överväger en beredning för invärtes bruk först rådgöra med vårdpersonal. Symtom från urinvägarna kräver medicinsk diagnos, aldrig självmedicinering.

Kopplade terapier

Rubia tinctorum är varken allmänt erkänd eller använd i moderna kopplade terapier, på grund av de säkerhetsfarhågor som gäller roten. Historiskt var växten främst förknippad med färgningshantverket och, i mindre grad, med traditionell europeisk fytoterapi, där rotberedningar användes som stöd vid urinvägs- och njurbesvär. I dag betraktas dessa användningar som riskabla, i så hög grad att läkemedel baserade på roten inte längre är tillåtna i Tyskland.

Kontraindikationer och biverkningar

Allmänna kontraindikationer

Roten innehåller antrakinoner (bland annat lucidin), ämnen som i studier har väckt farhågor om möjlig genotoxicitet vid långvarig användning eller höga doser. Därför rekommenderas att eventuell traditionell användning är måttlig och kortvarig och att kontinuerlig eller långvarig användning undviks. På grund av den genotoxiska och karcinogena potentialen betraktas Rubia tinctorum av en stor del av de vetenskapliga källorna som starkt kontraindicerad för invärtes bruk. I Tyskland är växtbaserade läkemedel framställda av roten inte längre tillåtna, och Japans ministerium för hälsa, arbete och välfärd förbjöd användningen av växtens färgämne som livsmedelstillsats sedan studier på råttor hade bekräftat karcinogenicitet.

Ska inte användas under graviditet och amning, eftersom växten kan stimulera menstruationen och det finns farhågor om risk för missfall och fosterskador. Dessutom kan den skada barnet som ammas och färga bröstmjölken röd. Det saknas också säkerhetsdata för barn, som ska hållas borta från alla beredningar för invärtes bruk. Personer med blödningsrubbningar eller som tar blodförtunnande läkemedel bör undvika växten, eftersom den kan förstärka effekten av dessa läkemedel. Den som har känd allergi mot växter i familjen måreväxter (Rubiaceae) bör också undvika kontakt.

Symtom från urinvägarna, som smärta, blod i urinen eller misstänkt njursten, kräver medicinsk diagnos och uppföljning, och krapp är ingen ersättning för medicinsk behandling. Eftersom roten färgar urinen röd kan färgen dessutom göra det svårare att upptäcka blödning i urinvägarna, ytterligare ett skäl att söka professionell bedömning. Försiktighet rekommenderas vid diagnostiserad njursjukdom, särskilt eftersom djurstudierna pekade ut just njurar och lever som de drabbade organen.

Vanliga biverkningar

Vid intag kan Rubia tinctorum orsaka illamående och kräkningar, och den är välkänd för att färga urin, saliv, svett, tårar och bröstmjölk röda. Utvärtes användning kan ibland ge kontakteksem hos känsliga personer. Långvarig användning eller höga doser har i djurstudier förknippats med njur- och leverskador och ökad cancerrisk, vilket tillskrivs lucidin och andra antrakinonderivat i roten.

Läkemedelsinteraktioner

Det finns ingen detaljerad information om specifika läkemedelsinteraktioner, men med tanke på den genotoxiska och karcinogena potentialen och den möjliga påverkan på metabolismen är det klokt att anta att Rubia tinctorum kan interagera med en lång rad läkemedel, bland annat blodförtunnande, lugnande och blodsockersänkande läkemedel som används vid diabetes. Samtidig användning bör undvikas, och den som står på kontinuerlig medicinering måste tala med sin läkare innan någon beredning med roten ens övervägs.

Kuriosa

Historien om Rubia tinctorum är framför allt knuten till användningen som färgämne, eftersom rötterna sedan antiken har gett en av de mest lysande och beständiga röda färger man känner till. Utgrävningar i Mohenjo-daro i Indusdalen, i dagens Pakistan, har avslöjat bomullstyg från 3:e årtusendet f.Kr. färgat med färgämne från rötter av släktet Rubia, ett tecken på hur länge den här typen av pigment har varit viktig.

I Europa odlades växten i stor skala under århundraden och blev en livsviktig gröda för textilindustrin, vilket de brittiska soldaternas röda rockar, ”Redcoats”, påminner om, eftersom de till stor del var färgade med roten. Den franska armén behöll sina berömda röda byxor färgade med växten ända till 1915, en färg som under 1800-talet också valdes för att främja den inhemska odlingen av roten. Upptäckten av syntetisk alizarin, likaså under 1800-talet, inledde nedgången för odlingen av krapp som färgväxt.

En annan kuriositet kommer från fysiologin. Djur som utfodras med roten får rödfärgade ben, ett fenomen som från 1700-talet utnyttjades i studier av bentillväxt.

Vanliga frågor

Är det säkert att inta krapp?

Nej, Rubia tinctorum anses inte säker för människor att inta, eftersom vetenskapliga studier har visat genotoxiska och karcinogena effekter av extrakt och beståndsdelar från roten. I Tyskland är växtbaserade läkemedel framställda av roten inte längre tillåtna, och i Japan förbjöds växtens färgämne som livsmedelstillsats.

Vilka är de viktigaste användningarna av krapp?

Historiskt har Rubia tinctorum framför allt använts som naturligt färgämne, utvunnet ur rötterna för att färga textilier, läder och andra material. Även om växten också har etnobotaniska uppgifter om medicinsk användning, främst som stöd för njurar och urinvägar, saknar dessa användningar vetenskapliga belägg för säkerhet och effekt.

Vilka kemiska ämnen finns i krapp?

Växten är rik på antrakinoner, som alizarin, purpurin, lucidin och ruberytrinsyra, en glykosid av alizarin. Dessa ämnen svarar för rotens färg och för dess biologiska aktiviteter, däribland de genotoxiska och karcinogena effekter som har observerats i experimentella studier.

Kan krapp användas under graviditet eller amning?

Nej, växten är starkt kontraindicerad under graviditet och amning, eftersom den kan stimulera menstruationen och det finns farhågor om risk för missfall och fosterskador. Under amning kan den dessutom skada barnet och färga bröstmjölken röd.

Hjälper krapp mot njursten?

Traditionen nämner rotberedningar som stöd för njurar och urinvägar, men användningen saknar kliniska belägg och krockar med farhågorna kring växtens genotoxicitet. Symtom från urinvägarna, som smärta, blod i urinen eller misstänkt njursten, kräver medicinsk diagnos och uppföljning, eftersom växten inte ersätter medicinsk behandling. Den som har diagnostiserad njursjukdom bör vara försiktig.

Finns det säkrare alternativ till de traditionella användningarna av krapp?

Det finns medicinalväxter med bättre belagd säkerhetsprofil som traditionen förknippar med liknande ändamål som dem som tillskrivs Rubia tinctorum, utan samma kända risker. Valet beror på varje persons situation. Därför är det bäst att rådgöra med kvalificerad vårdpersonal innan man börjar med någon växtbaserad beredning.