Juniperus communis (Enbuske): egenskaper och användning

Juniperus communis L. / Enbuske, i svensk botanisk litteratur kallad en och i vardagligt tal ofta enbuske eller ene, är ett vintergrönt barrträd i cypressfamiljen (Cupressaceae) som beskrevs av Carl Linnaeus. Arten härstammar från ett vidsträckt cirkumpolärt område på norra halvklotet, har anpassat sig till mycket olika klimat och höjder och uppvisar en anmärkningsvärd variation i växtsätt, eftersom den kan växa både som krypande buske och som litet träd. Enbusken har använts i folkmedicin och matlagning i årtusenden, och den del som värderas mest för sin arom och sin medicinska användning är den mogna bärkotten (galbulus), den köttiga kotte som alla känner som enbär.

I den europeiska örttraditionen har enbusken en framträdande plats som urindrivande och antiseptiskt medel, med användning som sträcker sig från mag- och tarmbesvär till lindring av inflammationer. Den fytokemiska sammansättningen är rik, framför allt på eterisk olja, och det är den som tillskrivs de egenskaper som traditionen beskriver. Modern forskning har undersökt flera av dessa användningsområden, till stor del i laboratorie- och djurstudier, vilket förklarar det internationella intresset för växten, men det kan ännu inte ersätta bekräftelse i kliniska studier på människor.

Folkliga och internationella namn#

• Svenska: en, enbuske, ene.
• Engelska: common juniper, dwarf juniper, ground juniper, juniper, mountain juniper, wild juniper.
• Franska: echinèbre, genévrier commun, genibre, genièvre, gnèbre, jébré, jimbou, jimbre, nébré, peteron, petrot, piket, yembro.
• Italienska: ginepro comune, ginepro nano.
• Portugisiska: fruto-de-genebra, genebra, genebreiro, junípero, junipo, xenebro comum, zimbrão, zimbro, zimbro-anão, zimbro-comum.
• Spanska: azotacristos, enebro, enebro común, enebro real, xinebro.
• Tyska: Dürrenstaude, Feuerbaum, Gemeiner Wacholder, Gewöhnlicher Wacholder, Heidewacholder, Krammetsbeerbaum, Krammetsbeerstrauch, Kranawettstrauch, Kranawitt, Kraunbaum, Reckolder.

I svensk botanisk litteratur heter växten en, men i vardagligt tal används ofta enbuske, och bären som säljs som krydda kallas enbär.

Botaniska synonymer#

Juniperus borealis Salisb., Juniperus canadensis Lodd. ex Burgsd., Juniperus communis subsp. alpina (Suter) Čelak., Juniperus communis subsp. nana (Willd.) Syme, Juniperus communis var. depressa Pursh, Juniperus communis var. montana Ait., Juniperus communis var. saxatilis Pallas, Juniperus depressa (Pursh) Raf., Juniperus nana Willd., Juniperus sibirica Burgsd.

Många av dessa namn avser de dvärgväxande, krypande och fjällväxande varieteter och underarter som genom åren har beskrivits inom Juniperus communis. Inget av dem syftar dock på sävenbom (Juniperus sabina), en giftig och abortframkallande art vars kvistar tidigare har använts för att förfalska enbuske, eller på kadeen (Juniperus oxycedrus), som ger kadeolja för utvärtes bruk, och därför bör man bara köpa korrekt identifierade bär av Juniperus communis.

Botanisk familj: Cupressaceae#

Cupressaceae, cypressfamiljen, omfattar vintergröna barrväxter, både träd och buskar, som är spridda över hela världen och anpassade till mycket olika ekosystem. Växterna värderas för virket, de eteriska oljorna och i många fall för sin medicinska användning, och enbusken med sina aromatiska bär är ett av de mest kända exemplen på gruppens ekonomiska och kulturella betydelse.

Juniperus communis delar typiska drag med familjen, som det vintergröna bladverket, som hos enbusken är nålformigt, och fortplantningsorganen i form av kottar, med en egenhet för släktet Juniperus: honkotten har köttiga, sammanvuxna fjäll som påminner om ett bär, därav namnet enbär. Den kemiska mångfalden inom Cupressaceae är stor, och många arter bildar bioaktiva ämnen som terpener och flavonoider, vilket bidrar till att förklara den traditionella användningen av flera växter i familjen inom folkmedicin och fytoterapi.

Använda delar för te och beredningar#

• Bark
• Bär (mogna bärkottar eller galbuli, de köttiga honkottarna)
• Eterisk olja
• Ovanjordiska delar (barr och kvistar)

Den del som har en etablerad medicinsk användning är den mogna bärkotten (galbulus), som skördas när den har blivit mörkblå och sedan torkas för att användas som krydda och i hemgjorda beredningar. Bark, barr och kvistar förekommer i etnobotaniska källor och i laboratorieforskning men har inte samma tradition av invärtes bruk, medan den eteriska oljan, som är mycket koncentrerad, är förbehållen utvärtes bruk och alltid i utspädd form.

Etnobotanisk och traditionell användning#

Listan nedan samlar historiska och etnobotaniska uppgifter, det vill säga vad olika folk och gamla texter har berättat om växten, och inte belagda indikationer. Äldre källor nämnde enbuske vid albuminuri, kronisk pyelonefrit, anuri och ödem vid njurinflammation hos barn samt vid tuberkulos hos barn, men den användningen bör inte upprepas, eftersom växten i sig kan irritera njurarna och det saknas säkerhetsdata för användning hos barn.

• Amenorré
• Artrit
• Astma
• Blåsbesvär
• Bukbesvär
• Cystit (akut och kronisk)
• Diabetes
• Gikt
• Hemorrojder
• Hosta
• Inflammationer
• Inflammationshämmande
• Katarr i urinblåsan
• Leukorré
• Luftvägsbesvär
• Mag- och tarmbesvär
• Matsmältningsbesvär
• Menstruationsdrivande
• Migrän
• Pulmonell blennorré
• Svettdrivande
• Tarmkolik
• Urindrivande
• Urinvägsantiseptisk
• Väderdrivande

Terapeutiska egenskaper#

Egenskaperna nedan kombinerar traditionella uppgifter och effekter som har observerats i laboratorie- och djurstudier, och få av dem har utvärderats i kliniska studier på människor, så ingen av dem ersätter uppföljning av vårdpersonal.

• Antibakteriell (verkan mot bakterier observerad i laboratorietester)
• Antimikrobiell (verkan på olika mikroorganismer i laboratorieförsök)
• Antioxidativ (neutraliserar fria radikaler i laboratorieförsök)
• Antiproliferativ (effekt observerad i laboratoriestudier, utan klinisk bekräftelse)
• Antiseptisk (traditionellt använd mot mikrober, särskilt i urinvägarna)
• Antiviral (effekt observerad in vitro, utan bekräftelse hos människor)
• Blodfettssänkande (minskning av blodfetter observerad i djurstudier)
• Blodsockersänkande (sänkning av blodsockret observerad i prekliniska studier)
• Inflammationshämmande (minskad inflammation observerad i experimentella modeller)
• Leverskyddande (skydd av levern observerat i djurstudier)
• Menstruationsdrivande (stimulerar menstruationsflödet, skälet till att växten är kontraindicerad under graviditet)
• Nervskyddande (skydd av nervsystemet undersökt i experimentella studier)
• Svettdrivande (traditionellt använd för att främja svettning)
• Urindrivande (ökar urinmängden, den centrala effekten i traditionell användning)
• Väderdrivande (traditionellt använd för att lindra gaser i tarmen)

Fytokemisk profil#

• Alkaloider
• Eteriska oljor
• Flavonoider
• Garvämnen
• Germakren D
• Hartser
• α-Humulen
• Invertsocker
• α-Kadinol
• Katekin
• Kumariner
• Leukoantocyanidiner
• Limonen
• β-Myrcen
• Organiska syror
• α-Pinen
• β-Pinen
• Sabinen
• Terpensyror
• Terpinen-4-ol
• α-Terpineol
• Växtgummi

Den eteriska oljan från bären innehåller merparten av monoterpenerna, som α-pinen, sabinen, β-myrcen och limonen, som ger den kådiga aromen, medan garvämnen, flavonoider och katekin finns i de icke-flyktiga fraktioner som har studerats för sin antioxidativa effekt.

Beredningsformer (te, tinkturer, extrakt)#

• Eterisk olja (endast utspädd för utvärtes bruk och aromaterapi, aldrig invärtes)
• Flytande extrakt
• Infusion (te)
• Kapslar/tabletter (standardiserade extrakt)
• Tinktur

Vid all invärtes användning begränsar traditionen och tyska Kommission E bruket till perioder på högst 4 till 6 veckor, och dosen bör bestämmas av vårdpersonal som tar hänsyn till njurfunktionen och de läkemedel som används. Gin smaksätts visserligen med enbär, men det är en alkoholhaltig dryck och inte en medicinsk användningsform av växten.

Synergi med andra växter#

Traditionella kombinationer med åkerfräken, brännässla, gurkmeja och ingefära

Forskningen om enbuskens synergier är fortfarande begränsad, och de kombinationer som beskrivs här kommer från traditionen och bygger på de urindrivande och inflammationshämmande egenskaper som tillskrivs växten. Traditionen förknippar enbuske med åkerfräken (Equisetum arvense) och brännässla (Urtica dioica) i blandningar som används för att öka urinutsöndringen, och med gurkmeja (Curcuma longa) eller ingefära (Zingiber officinale) när det traditionella syftet är att lindra smärta och inflammation. Eftersom flera urindrivande växter tillsammans också ger en sammanlagd effekt bör sådana kombinationer följa samma tidsgräns som enbuske ensam och alltid ske i samråd med vårdpersonal.

Recept och användningsprotokoll#

Infusion av enbär för urinvägar och matsmältning

Ingredienser: en liten mängd torkade, lätt krossade enbär, i en mängd som bestäms tillsammans med vårdpersonal, och en kopp kokande vatten.

Tillredning: Lägg bären i en kopp, häll över det kokande vattnet, täck över och låt dra i 10 till 15 minuter innan du silar. Infusionen används traditionellt som stöd för matsmältningen och urinutsöndringen och för att lindra lätta mag- och tarmbesvär, och hur ofta den dricks bör bestämmas i samråd med vårdpersonal, utan att den traditionella gränsen på 4 till 6 veckor överskrids och aldrig vid njursjukdom, graviditet eller amning. Rådgör med vårdpersonal före användning.

Massageolja med utspädd enbärsolja

Ingredienser: 2 till 3 droppar eterisk enbärsolja och 10 ml vegetabilisk bärarolja, till exempel sötmandelolja eller jojobaolja.

Tillredning: Blanda den eteriska oljan med bäraroljan i en mörk glasflaska och stryk på ren hud med en lätt massage av områden med muskelvärk, spänningar eller obehag i lederna, en användning som traditionellt beskrivs för att lindra lokala besvär. Gör först ett känslighetstest på ett litet hudområde, undvik direkt solljus efter appliceringen och använd aldrig oljan outspädd eller invärtes.

Enbärstinktur för invärtes bruk

Ingredienser: standardiserad enbärstinktur, som finns i hälsokostbutiker och på apotek.

Tillredning: Dos och frekvens bör följa råd från kvalificerad vårdpersonal, och tinkturen späds vanligtvis med vatten före intag. Denna mer koncentrerade form används traditionellt för de urindrivande och antiseptiska egenskaper som tillskrivs enbusken, särskilt vid lättare besvär i urinvägarna, och kräver därför ännu större uppmärksamhet på gränsen på 4 till 6 veckor och på kontraindikationerna som rör njurarna. Rådgör med vårdpersonal.

Beredningarna ovan bygger på traditionell användning och ersätter inte professionell rådgivning. Läs igenom de kontraindikationer och interaktioner som beskrivs i denna artikel före all invärtes användning.

Kopplade terapier#

Aromaterapi

Inom aromaterapin värderas eterisk enbärsolja för en profil som uppfattas som renande och uppiggande, och inandning via diffusor eller förångare förknippas traditionellt med en känsla av mental klarhet och lindring av stress och trötthet. Utspädd i vegetabiliska oljor används den vid massage mot muskel- och ledvärk, en praxis som i traditionen kopplas till idén om att rena kroppen, och den friska, träiga doften används också för att skapa en stämning för meditation och fokus, med påminnelsen att den eteriska oljan aldrig får sväljas.

Klinisk fytoterapi

Inom klinisk fytoterapi förekommer enbuske i standardiserade extrakt och kapslar, med beskriven användning som urindrivande medel vid besvär i urinvägarna, till exempel cystit, och som inflammationshämmande medel vid reumatisk värk. Det finns också uppgifter om användning vid njursten, men sådana tillstånd kräver medicinsk diagnos, och varje tecken på inflammation eller sjukdom i njurarna är en kontraindikation för växten. Dos, administrationsform och användningstid, som enligt traditionen och Kommission E inte ska överstiga 4 till 6 veckor, anpassas av vårdpersonalen efter patientens tillstånd och möjliga läkemedelsinteraktioner.

Kontraindikationer och biverkningar#

Allmänna kontraindikationer

Den del av enbusken som används är den mogna bärkotten (galbulus), och invärtes bruk bör vara tidsbegränsat, eftersom traditionen och Kommission E anger högst 4 till 6 veckor i följd. Enbuske är kontraindicerad vid njursjukdom eller njurinflammation, då långvarig användning eller höga doser kan ge njurirritation, och den är kontraindicerad under graviditet, med tanke på att effekter på livmodern finns beskrivna, liksom under amning. Den bör också undvikas av personer med känd allergi mot växter i cypressfamiljen (Cupressaceae), och eftersom det saknas tillräckliga säkerhetsdata för barn rekommenderas inte invärtes bruk i den åldersgruppen utan medicinsk rådgivning. Personer med koagulationsrubbningar eller som tar blodförtunnande läkemedel behöver vara försiktiga, eftersom kumarinerna i växten kan förstärka effekten av dessa läkemedel.

Liknande arter och förväxlingsrisk

Enbuske får inte förväxlas med sävenbom (Juniperus sabina), en giftig och abortframkallande art vars kvistar tidigare har använts som förfalskning, och därför rekommenderas det att bara köpa bär som är identifierade som Juniperus communis och har känt ursprung. Den får inte heller förväxlas med kadeen (Juniperus oxycedrus), källan till kadeolja, som enbart används utvärtes.

Vanliga biverkningar

Vid kortvarig användning under vägledning är biverkningarna av enbuske oftast sällsynta och lindriga, även om vissa personer uppger illamående, kräkningar eller allergiska hudreaktioner efter att ha druckit infusioner. Eterisk olja som stryks på outspädd kan däremot ge irritation och sensibilisering av huden, särskilt vid känslig hud, och därför ska råden om utspädning och dos från vårdpersonal följas noga.

Läkemedelsinteraktioner

Enbuske kan interagera med flera läkemedel: tillsammans med urindrivande och blodtryckssänkande läkemedel adderas dess urindrivande effekt till läkemedlens, vilket ökar risken för elektrolytrubbningar och för kraftigt blodtrycksfall, och tillsammans med blodförtunnande läkemedel som warfarin kan den öka risken för blödningar. Kombinationen med bensodiazepiner eller andra lugnande medel kan förstärka den dämpande effekten på centrala nervsystemet med uttalad dåsighet som följd, och den som använder diabetesläkemedel bör vara försiktig och noga följa blodsockret, eftersom prekliniska studier har visat en blodsockersänkande effekt. Rådgör alltid med vårdpersonal innan du börjar använda enbuske, särskilt om du tar andra läkemedel.

Kuriosa#

Enbusken har den största geografiska utbredningen av alla barrträd och finns i hela den kalltempererade delen av norra halvklotet. Namnet på drycken gin kommer från nederländskans jenever, som är besläktat med franskans genièvre och latinets juniperus, och på nederländska heter själva bäret jeneverbes, men gin är fortfarande en alkoholhaltig dryck och inte en medicinsk användningsform av växten.

Under medeltiden brändes enbär för att hålla onda andar borta och, enligt tidens föreställningar, skydda mot sjukdomar, och de ingick också i reningsritualer. Etnobotaniska källor uppger dessutom att ursprungsfolk i Nordamerika använde växten som preventivmedel för kvinnor, en uppgift som understryker behovet av försiktighet med tanke på effekten på livmodern. I köket är bären en mångsidig ingrediens för att krydda viltkött, såser och marinader, med en kådig och lätt pepprig smak, och det aromatiska virket användes traditionellt för att röka mat och i hantverk.

Vanliga frågor#