Sarsaparill (Smilax ornata Lem.) är en flerårig klätterväxt med taggiga stjälkar, ursprunglig i Mexiko och Centralamerika, som har använts i traditionell medicin i flera hundra år. Rötterna är den mest uppskattade delen av växten och utgör grunden för infusioner, avkok och extrakt, som örttraditionen har gjort kända som ett naturligt tonikum och ett blodrenande medel. Modern forskning har börjat undersöka en del av dessa användningsområden i laboratorie- och djurstudier, men kliniska data från människor är fortfarande knapphändiga, och växten hör därför alltjämt hemma inom den traditionella användningen och de preliminära studierna.
Folkliga och internationella namn
På många språk är namnen på sarsaparill besläktade med det spanska zarzaparrilla, ett ord vars ursprung förklaras längre ned, i avsnittet om kuriosa.
- Svenska: sarsaparill.
- Engelska: Honduran sarsaparilla, Jamaican sarsaparilla, sarsaparilla.
- Franska: salsepareille.
- Italienska: salsapariglia.
- Portugisiska: salsaparrilha, salsaparrilha-do-reino, salsaparrilha-espanhola, salsaparrilha-vermelha.
- Spanska: salsaparrilla, zarzaparrilla.
- Tyska: Sarsaparilla.
Botaniska synonymer
Smilax ornata Lem. har under årens lopp samlat på sig en rad botaniska synonymer, vilket speglar hur komplicerad klassificeringen av arten har varit, och den här sortens taxonomiska variation är vanlig hos växter med stor geografisk utbredning och lång tradition av användning. De som oftast nämns i den botaniska litteraturen är följande:
- Smilax grandifolia Regel (1856)
- Smilax ornata Hook. (1889), ett namn som inte motsvarar den art som Lemaire beskrev 1865
- Smilax regelii Killip & C.V.Morton
- Smilax utilis Hemsl. (1899)
Botanisk familj: Smilacaceae
Smilax ornata tillhör familjen Smilacaceae, som främst består av vedartade klätterväxter, och arterna i släktet Smilax är vitt spridda i tropiska och subtropiska områden. Växterna kännetecknas av stjälkar som ofta är taggiga och av blad med framträdande nerver, och familjen är känd för sitt innehåll av steroidsaponiner, föreningar som tillskrivs en stor del av arternas medicinska egenskaper. Sarsaparill är ett av de mest kända exemplen i gruppen och har sitt rykte att tacka rötterna, som är rika på fytokemiska ämnen.
Använda delar för te och beredningar
- Rötter
Roten är den del av sarsaparill som används inom traditionen, torkad och finhackad till hemlagade avkok och tinkturer, och den förädlas av industrin till extrakt och kapslar.
Etnobotanisk och traditionell användning
Användningsområdena nedan hör till den traditionella och folkliga användningen av sarsaparill och saknar kliniskt stöd, så de fungerar som historisk och etnobotanisk dokumentation och inte som rekommendation om behandling.
- Allmänt tonikum
- Blodrenande medel
- Feber och hosta
- Gikt och höga urinsyranivåer
- Hudproblem (dermatofytos, psoriasis)
- Kronisk trötthet
- Lindring av smärta vid artrit och reumatism
- Syfilis och lepra (historisk användning, i dag ersatt av modern medicin)
- Urindrivande medel
Terapeutiska egenskaper
De egenskaper som tillskrivs sarsaparill kommer framför allt från traditionen och från prekliniska studier med extrakt av roten, och ingen av dem har bekräftats i kliniska prövningar på människor.
- Antiinflammatorisk (aktivitet observerad i prekliniska studier med extrakt av växten, utan kliniskt stöd)
- Antimikrobiell (verkan på bakterier och svampar som nämns i den traditionella användningen och i preliminära studier)
- Antioxidant (neutralisering av fria radikaler undersökt i laboratoriestudier)
- Immunmodulerande (möjlig påverkan på immunförsvaret, fortfarande i ett tidigt forskningsskede)
- Leverskyddande (skydd av levern som antyds i den traditionella användningen, utan kliniskt stöd)
- Synergistisk (traditionellt använd i örtblandningar, där den skulle öka upptaget av andra beståndsdelar, utan kliniskt stöd)
Fytokemisk profil
Rötterna av sarsaparill innehåller olika klasser av föreningar, framför allt steroidsaponiner, en kemisk grupp som är typisk för familjen Smilacaceae och den mest undersökta i rötterna hos släktet Smilax.
- Fenolsyror
- Flavonoider
- Parillin
- Saponiner (sarsaparilla R1, sarsaparilla R2, sarsaparillosid, sarsaponin)
- Triterpener
- Växtsteroler
Beredningsformer (te, tinkturer, extrakt)
- Avkok
- Flytande extrakt
- Infusion
- Kapslar
- Tinktur
- Torrextrakt
Eftersom det är roten som används är avkok den mest traditionella hemlagade beredningen, medan kapslar, tinkturer och standardiserade extrakt är de vanligaste formerna inom dagens fytoterapi. Oavsett form bör mängd och användningstid bestämmas tillsammans med hälso- och sjukvårdspersonal, eftersom det finns få kliniska data om säkra doser.
Synergi med andra växter
Hudhälsa
Sarsaparill kombineras traditionellt med stor kardborre (Arctium lappa) och maskros (Taraxacum officinale) i folkliga blandningar med blodrenande inriktning, där de tre växterna skulle förena de blodrenande och antiinflammatoriska verkningar som traditionen tillskriver dem. Användningen finns beskriven vid psoriasis och andra hudtillstånd, men kombinationen saknar kliniskt stöd, och långvariga hudproblem kräver bedömning av hudläkare.
Stöd för immunförsvaret
I traditionella blandningar inriktade på immunförsvaret kombineras sarsaparill med röd solhatt (Echinacea purpurea), särskilt under perioder med nedsatt motståndskraft. I den kombinationen ger traditionen sarsaparill rollen som allmänt tonikum och röd solhatt rollen som stimulerande för kroppens naturliga försvar, även om blandningen inte har utvärderats i kliniska studier och inte ersätter medicinsk vård vid infektioner.
Mäns hälsa
Sarsaparill används också traditionellt tillsammans med sågpalmetto (Serenoa repens) i beredningar kopplade till mäns välbefinnande, där folktraditionen beskriver den som ett tonikum för fortplantningsorganen och som ett möjligt stöd vid hormonella frågor. Ingen av dessa verkningar har bekräftats i kliniska studier, och besvär som rör mäns hälsa bör bedömas av läkare innan man börjar använda växter.
Recept och användningsprotokoll
Traditionellt avkok på sarsaparillrot
Inom folktraditionen är avkok på roten den vanligaste beredningen av sarsaparill, och det dricks gärna som blodrenande medel, en användning som vilar på traditionen och inte på kliniska studier.
Ingredienser: 1 matsked torkad, finhackad sarsaparillrot och 500 ml vatten.
Tillredning: Lägg roten och vattnet i en kastrull, värm tills det kokar, sänk sedan värmen och låt sjuda i 15 till 20 minuter. Sila och drick det ljummet. Daglig mängd och användningstid bör fastställas tillsammans med hälso- och sjukvårdspersonal, eftersom saponinerna i roten kan irritera matsmältningskanalen i höga doser, och avkoket får inte användas under graviditet och amning eller av små barn.
Hemgjord tinktur på sarsaparillrot
Tinkturen är en koncentrerad form av roten som traditionen förknippar med lindring av inflammationer, utan att den användningen har bekräftats i studier på människor.
Ingredienser: 50 g torkad sarsaparillrot och 250 ml spannmålssprit på 70 %.
Tillredning: Lägg roten i en mörk glasflaska, täck den med spriten och låt den dra i 2 till 4 veckor, och skaka flaskan dagligen. Efter den perioden silar du tinkturen och förvarar den i en mörk flaska. Eftersom den innehåller alkohol och är mer koncentrerad än te bör dos och frekvens bestämmas tillsammans med hälso- och sjukvårdspersonal, och tinkturen får inte användas under graviditet och amning eller av barn.
Beredningarna ovan bygger på traditionell användning och ersätter inte professionell rådgivning. Läs igenom de kontraindikationer och interaktioner som beskrivs i denna artikel före all invärtes användning.
Kopplade terapier
Fytoterapi
Inom fytoterapin värderas sarsaparill som tonikum och blodrenande medel, och den förknippas traditionellt med kroniska tillstånd som hudproblem och reumatism. Standardiserade extrakt är vanliga, och kapslar och tinkturer hör till de mest använda administrationsformerna, medan växtens verkan främst tillskrivs saponinerna och flavonoiderna i roten. De tillgängliga studierna är dock till stor del prekliniska, så sarsaparill ses i bästa fall som ett komplement och ersätter inte medicinsk behandling av något av dessa tillstånd.
Kontraindikationer och biverkningar
Allmänna kontraindikationer
Sarsaparill innehåller saponiner och har traditionellt använts som smaksättning och blodrenande medel, men det finns få kliniska data om säkerhet och effekt. Därför måste begränsningarna nedan respekteras, och all användning bör föregås av professionell rådgivning:
- Allergi: den som är allergisk mot växter i familjen Smilacaceae måste undvika sarsaparill, även om den här typen av allergi är sällsynt.
- Barn: får inte användas av små barn.
- Graviditet och amning: sarsaparill är kontraindicerad under graviditet och amning.
- Njursjukdom: personer med njursjukdom bör vara försiktiga, eftersom stora doser kan förvärra tillståndet.
Biverkningar
Saponinerna kan irritera matsmältningskanalen i höga doser, och därför ska mängd och användningstid inte bestämmas på egen hand. Utan påvisad effekt ersätter sarsaparill inte medicinsk behandling vid något av de tillstånd som traditionen förknippar den med.
Läkemedelsinteraktioner
Sarsaparill kan interagera med vissa läkemedel och förstärka effekten av blodförtunnande medel, så personer som tar warfarin eller andra blodförtunnande läkemedel bör vara extra uppmärksamma. Växten kan också påverka omsättningen av andra läkemedel, och den som regelbundet tar något läkemedel bör rådfråga läkare eller farmaceut innan sarsaparill kombineras med det, för att undvika oönskade interaktioner.
Kuriosa
Namnets ursprung
Namnet sarsaparill kommer från det spanska zarzaparrilla, ett ord sammansatt av zarza, som betyder ”björnbärssnår” eller ”taggig buske”, och parrilla, som syftar på en ”liten vinranka”. Sammansättningen beskriver väl växtens klättrande och taggiga natur och visar hur den uppfattades historiskt, som ett vittnesbörd om dess karakteristiska utseende.
Historisk användning mot könssjukdomar och lepra
Sarsaparill har haft en framträdande plats i farmakologins historia som medel mot könssjukdomar och lepra. I verken av läkarna Johannes Franc (1649-1725) och Friedrich Hoffmann (1660-1742) diskuteras den som ett alternativ till kvicksilver vid behandling av könssjukdomar, och 1952 analyserade en studie fortfarande saponinerna i två sarsaparillarter, bland dem Smilax ornata, som användes mot lepra. År 1959 beskrev ett annat arbete användningen av växten tillsammans med dapson hos patienter med lepromatös lepra, men i dag har syfilis och lepra egen medicinsk behandling med antimikrobiella läkemedel, och den här användningen av växten hör enbart till historien.
Användning i drycker
Sarsaparill var en central ingrediens vid tillverkningen av läskedrycker, där den mest kända är root beer, och ingick också i receptet på gammaldags lakritsgodis. Med tiden minskade dess popularitet som smaksättning, men rotens jordiga och särpräglade smak uppskattas fortfarande i vissa hantverksdrycker, som ett kulturellt arv efter växten.
Vanliga frågor
Vad är sarsaparill?
Sarsaparill (Smilax ornata) är en flerårig klätterväxt med taggiga stjälkar, ursprunglig i Mexiko och Centralamerika, som tillhör familjen Smilacaceae. Rötterna är den del som används i traditionell medicin, där växten har rykte om sig att vara ett tonikum och ett blodrenande medel, även om det finns få kliniska data om dessa användningsområden.
Vad används sarsaparillte till?
Inom folktraditionen används te som bereds som avkok på roten som blodrenande och urindrivande medel, vid hudproblem som psoriasis och vid smärta i samband med artrit, reumatism och gikt. Användningen bygger på traditionen och på preliminära studier utan kliniskt stöd, och teet ersätter inte medicinsk behandling.
Hur används sarsaparill traditionellt vid hudproblem?
Sarsaparill används traditionellt vid psoriasis och dermatofytos, ofta i kombination med stor kardborre och maskros i blodrenande blandningar. Prekliniska studier har observerat antiinflammatorisk aktivitet i extrakt av växten, och verkan på bakterier och svampar nämns i den traditionella användningen och i preliminära studier, men det finns inga belägg för effekt hos människor, och långvariga hudproblem kräver bedömning av hudläkare.
Har sarsaparill kontraindikationer?
Ja, sarsaparill är kontraindicerad under graviditet och amning, får inte användas av små barn och måste undvikas av den som är allergisk mot växter i familjen Smilacaceae. Personer med njursjukdom måste vara försiktiga, den som tar blodförtunnande läkemedel som warfarin bör rådfråga läkare först, och saponinerna i roten kan irritera matsmältningskanalen i höga doser.
Kan gravida, ammande och barn använda sarsaparill?
Nej, sarsaparill är kontraindicerad under graviditet och amning och får inte användas av små barn, eftersom det finns få säkerhetsdata om växten. Begränsningen gäller alla beredningsformer, även tinkturen, som utöver att vara mer koncentrerad innehåller alkohol.
Ersätter sarsaparill medicinsk behandling?
Nej, eftersom sarsaparill saknar påvisad effekt ersätter den inte medicinsk behandling vid något av de tillstånd som traditionen förknippar den med, som artrit, gikt eller psoriasis. Den gamla användningen mot syfilis och lepra har till exempel ersatts av modern medicin, och all användning av växten bör diskuteras med hälso- och sjukvårdspersonal i förväg.
Observera: detta innehåll är informativt och ersätter inte professionell medicinsk rådgivning. Rådgör med läkare eller fytoterapeut innan du använder medicinalväxter, särskilt under graviditet, amning eller vid medicinering.
Referenser och vetenskapliga studier
- PMC2012 Challinor VL, et al. Steroidal saponins from the roots of Smilax sp.: structure and bioactivity. Steroids. 2012.
- PMC2020 Khan A, et al. Investigation of the preliminary mechanism of action for the acute anti-inflammatory activity of the methanol extract of Smilax ornata Lem.. J Ethnopharmacol. 2020.
- PMC2019 Khan AK, et al. Investigation of the anti-inflammatory and the analgesic effects of the extracts from Smilax ornata Lem. (Jamaican sarsaparilla) plant. J Ethnopharmacol. 2019.
- PMC1952 Paris R, et al. The saponosides of two sarsaparilla plants (Smilax ornata Lem. and Smilax japicanga Griseb.) used against leprosy. Ann Pharm Fr. 1952.
- PMC1959 Rollier R. Treatment of lepromatous leprosy by a combination of DDS and sarsaparilla (Smilax ornata). Int J Lepr. 1959.
- PMC2021 Schochow M, et al. Mercury or sarsaparilla. On the pharmacotherapy of venereal diseases by Johannes Franc (1649-1725) and Friedrich Hoffmann (1660-1742). Urologe A. 2021.
