Simarouba amara (Marupá): egenskaper och användning

Simarouba amara Aubl. / Marupá, i Brasilien känd som marupá och upptagen som simaruba i äldre farmakopéer, är ett städsegrönt träd i familjen Simaroubaceae som beskrevs av Jean Baptiste Christophore Fusée Aublet 1775. Arten härstammar från den neotropiska regionen och har en vid utbredning från Guatemala till Bolivia och från Ecuador till Brasiliens östkust, och marupá värderas både för den traditionella användningen av barken och för det lätta, mångsidiga virket, som lokala samhällen har använt i århundraden.

I den latinamerikanska örttraditionen har Simarouba amara en framträdande plats som bitterväxt förknippad med tarm- och parasitbesvär, med uppteckningar som sträcker sig från diarré och dysenteri till feber och andra infektioner. Den fytokemiska sammansättningen, som framför allt är rik på kvassinoider, förklarar intresset från modern forskning, som undersöker delar av den traditionella användningen i laboratoriet och i djurmodeller, men ännu utan kliniska prövningar som bekräftar effekt och säkerhet hos människor.

Folkliga och internationella namn#

• Svenska: inget etablerat svenskt namn; inom trähandeln används ofta handelsnamnet marupa.
• Engelska: bitterwood, dysentery bark, mountain damson, orinoco simarouba, paradise tree, slave wood, stavewood, wing-leaved quassia.
• Franska: bois blanc, simarouba, simarouba glabre.
• Italienska: simaruba.
• Portugisiska: amarelinho, caixeta, cedro-amargo, marupá, marupaúba, paraíba, pau-paraíba, simaruba, tamanqueira.
• Spanska: cedro amargo, cuna, gavilán (Kuba), guitarro, simaruba.
• Tyska: Simarouba.

Botaniska synonymer#

Simarouba amara Aubl. har samlat på sig en rad botaniska synonymer genom historien, vilket speglar upprepade revideringar av klassificeringen och trädets stora utbredningsområde, där det beskrevs mer än en gång av botaniker från olika regioner. De mest kända är Quassia simarouba och Quassia simaruba, som användes under olika perioder och i olika sammanhang, medan namnet simaruba levde kvar i äldre farmakopéer som beteckning på växtdrogen från barken, Simarubae cortex.

• Picraena officinalis
• Pistacia americana Mill.
• Quassia alatifolia Stokes
• Quassia dioica P.J.Bergius
• Quassia glauca (DC.) Spreng.
• Quassia officinalis Rich.
• Quassia simarouba
• Quassia simaruba
• Simarouba medicinalis
• Zwingera amara

Botanisk familj: Simaroubaceae#

Simarouba amara tillhör familjen Simaroubaceae, en grupp tvåhjärtbladiga växter med träd och buskar som främst förekommer i tropiska och subtropiska områden. Familjen är känd för att bilda bittra föreningar, särskilt kvassinoider, som anses stå för en stor del av det farmakologiska intresset för arterna, och många av dem förekommer i traditionell medicin i samband med feber, inflammationer och parasitsjukdomar just på grund av dessa sekundära metaboliter.

Simaroubaceae har oftast strödda, vanligen parbladiga eller uddbladiga blad och små, ofta enkönade blommor samlade i blomställningar. Virket från flera arter i familjen uppskattas för att det är lätt och lättbearbetat, vilket ger många kommersiella användningsområden, samtidigt som innehållet av bioaktiva ämnen håller gruppen kvar i den farmakologiska forskningens blickfång, där man letar efter nya intressanta substanser i dessa växter.

Använda delar för te och beredningar#

• Bark
• Blad
• Frukter (fruktkött och frön)

Etnobotanisk och traditionell användning#

• Anemi (traditionell användning)
• Buksmärtor (traditionell användning)
• Diarré (traditionell användning i Amazonas och Karibien, under utredning)
• Dysenteri (traditionell användning, under utredning; ersätter inte vätskeersättning eller medicinsk behandling)
• Feber (traditionell användning)
• Inflammationer (traditionell användning)
• Malaria (traditionell användning; endast data från in vitro-försök och djurförsök)
• Matsmältningsbesvär (traditionell användning)
• Sår (traditionell utvärtes användning)
• Tarmparasiter (traditionell användning)

Terapeutiska egenskaper#

• Adstringerande (drar samman vävnad och minskar sekretion, enligt traditionell användning)
• Antidysenterisk (traditionell användning under utredning, som inte ersätter vätskeersättning eller medicinsk behandling)
• Antiinflammatorisk (effekt som undersökts i preliminära studier)
• Antimikrobiell (effekt mot mikroorganismer observerad i laboratoriet)
• Antiparasitär (antiamöbisk effekt observerad in vitro)
• Antiproliferativ (effekt observerad i laboratoriestudier, utan klinisk dokumentation)
• Diarréhämmande (traditionell användning i Amazonas och Karibien, under utredning)
• Febernedsättande (sänkning av feber enligt traditionell användning)
• Smärtlindrande (smärtlindring enligt traditionell användning, utan klinisk bekräftelse)
• Urindrivande (ökad urinproduktion enligt traditionell användning)

Fytokemisk profil#

Den fytokemiska profilen hos Simarouba amara domineras av kvassinoider, en grupp nedbrutna och kraftigt syresatta triterpener som är kända för sin intensivt bittra smak och påtagliga biologiska aktivitet, och som därför ses som de främsta kandidaterna för att förklara de effekter som tillskrivs växten. Bland de mest studerade finns ailantinon, glaukarubinon och holakanton, samt derivat som 13,18-dehydroglaukarubinon, som isolerades ur arten redan på 1970-talet. Särskilt glaukarubinon har visat antiplasmodial och antiproliferativ aktivitet i prekliniska försök, men resultaten är begränsade till laboratoriet och djurmodeller och ger inget stöd för någon användning mot malaria eller cancer.

Utöver kvassinoiderna innehåller barken triterpener av tirukallan- och apotirukallantyp, alkaloider och eteriska oljor, som kan bidra till växtens verkningsspektrum. Den komplexa sammansättningen tyder på farmakologiska effekter via flera mekanismer som vetenskapen fortfarande utforskar, och dagens forskning försöker isolera och karakterisera nya föreningar samtidigt som den söker klarlägga verkningsmekanismerna hos de redan kända, inklusive deras toxicitet.

• Ailantinon (kvassinoid)
• Alkaloider
• Eteriska oljor
• Glaukarubinon (kvassinoid)
• Holakanton (kvassinoid)
• Tirukallan- och apotirukallantriterpener

Beredningsformer (te, tinkturer, extrakt)#

• Avkok på barken
• Extrakt
• Olja från fröna
• Te på bladen (infusion)
• Tinktur

Synergi med andra växter#

Mag- och tarmbesvär

I traditionell användning kombineras Simarouba amara med garvämnesrika växter som guava (Psidium guajava) och granatäpple (Punica granatum) i beredningar som används vid diarré. Tanken bakom kombinationen är att förena den bittra karaktären hos kvassinoiderna i marupá med garvämnenas sammandragande egenskaper, en hypotes som fortfarande undersöks och som inte gör vätskeersättning eller läkarbedömning överflödig, särskilt vid blod i avföringen, feber eller tecken på uttorkning.

Febertillstånd

Traditionella källor nämner marupá tillsammans med kinaträd (Cinchona officinalis) och sommarmalört (Artemisia annua) i beredningar vid feber. Kinaträdet är den historiska källan till kinin och sommarmalörten gav upphov till artemisinin, medan kvassinoiderna i marupá, som glaukarubinon, endast har visat antiplasmodial aktivitet in vitro och i djur, så ingen av dessa hemmagjorda kombinationer ersätter diagnos och standardiserade malarialäkemedel som läkare skriver ut vid misstänkt malaria.

Inflammationer och smärta

Traditionen förknippar också Simarouba amara med djävulsklo (Harpagophytum procumbens) och gurkmeja (Curcuma longa) i beredningar inriktade på smärta och inflammation. Kombinationen samlar kvassinoiderna i marupá, iridoiderna i djävulsklo och kurkuminoiderna i gurkmeja vid tillstånd som artrit och muskelvärk, och den används traditionellt vid kroniska besvär, men det finns inga kliniska studier av blandningen och den ger inget stöd för att på egen hand minska eller sluta med antiinflammatoriska läkemedel.

Recept och användningsprotokoll#

Milt avkok på barken

Beredning som traditionellt används vid lindriga tarmbesvär i Amazonas och Karibien, gjord på en liten mängd torkad marupábark som kokas i vatten i några minuter, silas och dricks ljummen.

Anvisning: avkoket ska vara milt och användningen kortvarig, och endast efter råd från hälso- och sjukvårdspersonal, eftersom barken i hög dos är kräkningsframkallande och laxerande. Beredningen ersätter inte vätskeersättning eller medicinsk behandling av dysenteri, och vid blod i avföringen, feber eller uttorkning behöver man söka vård. Rådgör med hälso- och sjukvårdspersonal före användning.

Te på bladen

Beredning med traditionell användning vid febertillstånd, där torkade marupáblad läggs i kokande vatten, får dra under lock i några minuter och silas innan det ljumma teet dricks.

Anvisning: eftersom det saknas säkerhetsdata som gör det möjligt att fastställa en dos ska teet vara svagt och bara användas tillfälligt, alltid med professionell uppföljning. Ihållande feber eller feber med andra symtom kräver läkarbedömning, särskilt i områden där malaria förekommer. Rådgör med hälso- och sjukvårdspersonal.

Tinktur på barken

Beredning som nämns i traditionell användning vid tarmparasiter, framställd genom att pulveriserad torkad bark får dra i spannmålssprit i en mörk glasflaska som förvaras svalt och skakas dagligen i ungefär två veckor, innan vätskan silas och förvaras.

Anvisning: tinkturen koncentrerar cytotoxiska kvassinoider och får därför inte användas utan ordination och uppföljning av hälso- och sjukvårdspersonal, som avgör om användningen är lämplig och hur länge den ska pågå. Rådgör med hälso- och sjukvårdspersonal.

Beredningarna ovan bygger på traditionell användning och ersätter inte professionell rådgivning. Läs igenom de kontraindikationer och interaktioner som beskrivs i denna artikel före all invärtes användning.

Kopplade terapier#

Klinisk fytoterapi

Inom klinisk fytoterapi ingår Simarouba amara i standardiserade beredningar, som torra eller flytande extrakt, där målet är att kontrollera halten av kvassinoider i varje dos. Användningen studeras vid mag- och tarmbesvär och parasitinfektioner, alltid med individuell ordination som tar hänsyn till diagnos, patientens tillstånd och möjliga interaktioner med andra läkemedel, och modern fytoterapi strävar efter att förena denna traditionella kunskap med den vetenskapliga evidens som finns, som fortfarande till största delen är preklinisk.

Traditionell ursprungsfolksmedicin

Marupá har en central roll i den traditionella medicinen hos en rad ursprungsfolk i Syd- och Centralamerika, där trädet ingår i helande ritualer och i beredningar mot ett brett spektrum av besvär, från matsmältningsproblem och feber till mer komplexa tillstånd. Kunskapen om trädet förs vidare muntligt mellan generationerna, och växten ses inte bara som ett botemedel utan som en integrerad del av ekosystemet och den lokala kulturen, vilket gör förståelsen av denna användning avgörande både för forskningen och för värdesättningen av den biologiska mångfalden.

Kontraindikationer och biverkningar#

Allmänna kontraindikationer

Kvassinoiderna i marupábarken, som glaukarubinon och ailantinon, är cytotoxiska och antiproliferativa i laboratoriet, och detta ligger till grund för alla försiktighetsåtgärder. Graviditet och amning: kontraindicerat, på grund av den menstruationsdrivande (emmenagoga) effekt som beskrivs i traditionen och kvassinoidernas cytotoxicitet. Barn: ska inte användas. Personer med lågt blodtryck bör vara försiktiga, eftersom det finns traditionella uppteckningar om blodtrycksfall, och den som har känd lever- eller njursjukdom bör undvika användning, liksom personer med känd överkänslighet mot någon av växtens beståndsdelar.

Den traditionella diarréhämmande och antidysenteriska användningen av marupá, upptecknad i Amazonas och Karibien, är under utredning och ersätter inte vätskeersättning eller medicinsk behandling av dysenteri. Växten ska inte heller presenteras eller användas som medel mot cancer, malaria eller virus, eftersom tillgängliga data endast kommer från försök in vitro och i djur. Rådgör med hälso- och sjukvårdspersonal före all användning, särskilt vid kronisk sjukdom eller regelbunden läkemedelsbehandling.

Läkemedelsinteraktioner

Eftersom kvassinoider kan påverka leverenzymer finns en risk att de förändrar effekten av andra läkemedel eller ökar deras toxicitet. Den som använder blodförtunnande, blodsockersänkande, immunhämmande eller blodtryckssänkande läkemedel bör tala med sin läkare innan någon beredning av marupá används, och detsamma gäller den som regelbundet tar läkemedel som bryts ned i levern.

Biverkningar och toxicitet

I hög dos är marupábarken kräkningsframkallande och laxerande och kan orsaka illamående, kräkningar, svettningar och kramper i magen, effekter som är mer sannolika hos känsliga personer eller vid koncentrerade beredningar. Ett veterinärt fall av dermatit och erosiv stomatit hos hundar som exponerats för sågspån av marupá har publicerats, och det finns rapporter om förgiftning hos hästar kopplad till rester av virket, vilket understryker risken för kontaktirritation av damm från virke och bark vid hantering av växten, och då rekommenderas handskar och munskydd. Säkerheten och effekten vid långvarig användning har ännu inte fastställts i robusta kliniska studier.

Kuriosa#

Simarouba amara har en lång historia och användes av ursprungsfolk i Amerika långt innan européerna kom. Barken blev känd i Europa på 1700-talet, då den exporterades till Frankrike 1713 och användes vid dysenteriepidemier mellan 1718 och 1725, en händelse som blev ett av de första västerländska erkännandena av växten och befäste namnet simaruba som beteckning på växtdrogen i dåtidens farmakopéer.

Historiska redogörelser från 1900-talet beskriver hur barken 1918 användes mot amöbadysenteri på ett militärsjukhus, och hur en rapport från 1944 tillskrev barken en hög svarsfrekvens vid tarmamöbiasis, data från sin tid som inte följer standarden för dagens kliniska prövningar. Utöver det medicinska intresset är det lätta, ljusa virket från marupá mycket efterfrågat inom möbel- och byggindustrin, med export till europeiska marknader, och trädet fyller en viktig ekologisk funktion eftersom fröna sprids av många ryggradsdjur, bland dem apor, fåglar och fruktätande fladdermöss.

Vanliga frågor#