Agrimonia eupatoria (Småborre): egenskaper och användning

Agrimonia eupatoria L., på svenska känd som småborre, är en flerårig örtartad växt i familjen rosväxter (Rosaceae), beskriven av Carl von Linné och ursprunglig i Europa och sydvästra Asien, där den växer på fuktiga ängar, betesmarker och längs bäckkanter. Småborre har i århundraden använts inom europeisk traditionell medicin, som framför allt uppskattar den för dess sammandragande verkan och för användning vid lindriga inflammationer, och i dag finns en monografi från Europeiska läkemedelsmyndigheten (EMA) som erkänner vissa av dessa användningsområden som traditionell användning, utan att det innebär klinisk bevisad effekt.

Växten bildar upprätta, blombärande stjälkar som kan bli upp till 100 cm höga, med parbladiga blad med sågtandade kanter och, från juni till september, axlika blomställningar med gula blommor vars svagt kryddiga doft påminner om aprikos. Frukterna är små nötter täckta av hakar som lätt fastnar i djurpäls och kläder, vilket gynnar fröspridningen. Den fytokemiska rikedomen hos småborre, med garvämnen (tanniner), flavonoider och flyktiga oljor, förklarar både den långa folkliga användningshistorien och forskningens fortsatta intresse för arten.

Folkliga och internationella namn

• Svenska: småborre.
• Engelska: church steeples, cocklebur, common agrimony, harvest lice, sticklewort.
• Franska: aigremoine eupatoire, francormier, herbe de Saint-Guillaume, thé des bois.
• Italienska: agrimonia, erba da taglio, erba di San Guglielmo, erba vettonica.
• Portugisiska: agrimônia, agrimónia (portugisisk stavning), amoricos, erva-agrimônia, erva-de-são-guilherme, erva-eupatória, erva-hepática, lagrimosa, namoricos.
• Spanska: agrimonia, agrimoña, eupatoria, hierba de San Guillermo, mermasangre.
• Tyska: Gemeiner Odermennig, Heil aller Welt, Königskraut, Odermennig.

Botaniska synonymer

Bland de botaniska synonymerna för Agrimonia eupatoria L. finns Agrimonia canescens Dumort., Agrimonia elata Salisb., Agrimonia vulgaris Gray och Eupatorium dioscoridis Bubani. Även om Agrimonia eupatoria L. är det accepterade och mest använda namnet speglar de många synonymerna släktets taxonomiska komplexitet och de regionala variationerna i klassificeringen av arten genom botanikens historia, och därför är det klokt att alltid kontrollera det fullständiga binomialet när man läser litteraturen.

Den här uppmärksamheten på namnet är särskilt användbar eftersom släktet omfattar närstående arter som inte ska förväxlas med småborre, till exempel Agrimonia pilosa, en asiatisk art som används inom traditionell medicin i Fjärran Östern, och Agrimonia procera, en europeisk art med kraftigare doft som vissa farmakopéer godtar vid sidan av Agrimonia eupatoria som källa till växtdrogen Agrimoniae herba.

Botanisk familj: Rosaceae

Agrimonia eupatoria tillhör rosväxterna (Rosaceae), en av de största och mest mångformiga familjerna bland blomväxterna, med omkring 4 828 arter fördelade på 91 släkten. Familjen har stor ekonomisk betydelse, eftersom den omfattar många ätliga frukter som äpplen, päron, jordgubbar, hallon och körsbär, liksom en lång rad prydnadsväxter, med rosorna i spetsen, och kännetecknas av blommor som oftast är tvåkönade, med fem foderblad, fem kronblad och översittande eller undersittande fruktämne.

Inom Rosaceae delar småborre med andra arter innehållet av garvämnen och fenoliska föreningar, som ligger bakom dess sammandragande verkan och det mesta av det medicinska intresse den väcker. Familjens fytokemiska och morfologiska mångfald har varit föremål för omfattande studier, som visar hur anpassningsbar och evolutionärt framgångsrik gruppen har varit i mycket olika ekosystem världen över.

Använda delar för te och beredningar

• Blad
• Blommor
• Ovanjordiska delar (stjälk, blad och blommor)

Etnobotanisk och traditionell användning

• Gurgling vid lindriga inflammationer i mun och svalg
• Lever- och galltonikum inom europeisk folkmedicin
• Sammandragande medel vid lindrig diarré och matsmältningsbesvär (traditionell användning)
• Traditionell lindring av halsont och hosta
• Urindrivande medel vid urinvägsbesvär inom folkmedicinen
• Utvärtes användning på ytliga sår och hudsår inom folkmedicinen
• Utvärtes användning vid hudbesvär som eksem och akne (traditionell användning)

Terapeutiska egenskaper

• Adstringerande (drar samman vävnader och slemhinnor, en verkan som tillskrivs garvämnena)
• Antibakteriell (aktivitet observerad i laboratoriestudier)
• Antiinflammatorisk (effekt observerad i experimentella studier och traditionell användning)
• Antioxidant (förmåga att neutralisera fria radikaler uppmätt i laboratoriet)
• Antiviral (aktivitet observerad i laboratoriestudier, utan kliniskt belägg)
• Blodsockersänkande (möjlig effekt observerad i djurmodell, utan belägg hos människor)
• Gallflödesfrämjande (traditionellt beskriven som stimulerande för gallutsöndringen)
• Immunmodulerande (aktivitet observerad i laboratoriestudier)
• Leverskyddande (effekt undersökt i experimentella studier, utan kliniskt belägg)
• Smärtstillande (effekt observerad i djurmodeller, utan kliniskt belägg)
• Sårläkande (traditionellt använd utvärtes på ytliga sår)
• Urindrivande (traditionell användning)

Fytokemisk profil

• Fenolsyror (ellaginsyra, gallussyra, kaffesyra)
• Flavonoider (apigenin, kaempferol, luteolin, quercetin, tilirosid)
• Flyktiga oljor
• Garvämnen (3 % till 21 %)
• Katekiner
• Kumariner
• Proantocyanidiner (dimerer och trimerer)
• Triterpenglykosider (euskafinsyra, tormentinsyra)

Beredningsformer (te, tinkturer, extrakt)

• Dekokt
• Flytande extrakt
• Grötomslag
• Infusion
• Kapslar
• Kompresser
• Tinktur
• Torrextrakt

Synergi med andra växter

Matsmältningskomfort

I den europeiska örttraditionen förekommer småborre tillsammans med kamomill (Matricaria chamomilla) och pepparmynta (Mentha × piperita) i blandningar som traditionellt används vid lindriga matsmältningsbesvär, som tillfällig diarré, dyspepsi och väderspänningar. Tanken bakom kombinationen är att förena småborrens sammandragande garvämnen med de ämnen som traditionen tillskriver kamomillen som lugnande för slemhinnorna och med den väderspänningsdrivande verkan som folkligt förknippas med pepparmynta, utan att någon klinisk studie har utvärderat blandningen.

Lever- och gallfunktion

Som traditionellt leverstöd kan småborre kombineras med mariatistel (Silybum marianum) och maskros (Taraxacum officinale). I den kombinationen ingår småborre som galltonikum från folkmedicinen, mariatistel för silymarinet, som studier undersöker för dess verkan på levercellerna, och maskros för den traditionella användningen som stimulerande för gallflödet, en helhet som traditionen använder för att underlätta matsmältningen av fett, även om blandningen saknar kliniskt belägg.

Utvärtes hudvård

Vid utvärtes användning brukas småborre traditionellt tillsammans med ringblomma (Calendula officinalis) och vallört (Symphytum officinale) i omslag och salvor vid irritation och ytliga inflammationer i huden. Småborrens sammandragande verkan läggs till den traditionella användningen av ringblomma vid små skador och av vallört vid blåmärken, men vallört innehåller pyrrolizidinalkaloider och ska begränsas till hel hud, aldrig på öppna sår, och bara under korta perioder.

Recept och användningsprotokoll

Småborrete vid lindrig diarré

Den här infusionen är den form som traditionellt används vid episoder av lindrig och övergående diarré, ett av de användningsområden som EMA-monografin erkänner som traditionell användning.

Ingredienser: 1 tesked (2 till 3 g) torkade ovanjordiska delar av småborre och 200 ml kokande vatten.

Beredning: lägg småborren i en kopp, häll på det kokande vattnet, täck över och låt dra i 10 till 15 minuter innan du silar och dricker teet ljummet. Traditionen anger 2 till 3 koppar om dagen, mellan måltiderna, i högst 1 vecka utan professionell vägledning, alltid med 2 timmars mellanrum till läkemedel och järntillskott. Om diarrén varar mer än 2 dagar eller åtföljs av feber eller blod ska du söka läkare i stället för att fortsätta med teet.

Omslag med småborre för huden

Omslaget är den beredning som traditionellt används utvärtes på små sår, ytliga skärsår och områden med inflammerad hud.

Ingredienser: 2 matskedar torkade ovanjordiska delar av småborre och 500 ml vatten.

Beredning: koka småborren i vattnet i 10 minuter till ett dekokt, låt svalna och sila. Doppa en ren duk eller kompress i vätskan och lägg den på området i 20 till 30 minuter, 2 till 3 gånger om dagen, så att den sammandragande verkan som tillskrivs garvämnena kommer till nytta. Djupa sår, sår som vätskar eller känns varma, eller sår som inte sluter sig inom några dagar bör bedömas av vårdpersonal.

Småborretinktur för gurgling

Gurgling med utspädd tinktur är den traditionella användningen av småborre vid lindriga inflammationer i mun och svalg, något som även den europeiska monografin erkänner som sådan.

Ingredienser: 50 g torkade ovanjordiska delar av småborre och 250 ml alkohol på 70 %.

Beredning: lägg småborren i en mörk glasflaska, täck med alkoholen och låt dra i 2 veckor på en sval och mörk plats, skaka varje dag, och sila sedan och förvara tinkturen. För gurgling späder du 5 till 10 ml tinktur i 50 ml ljummet vatten och använder det 3 till 4 gånger om dagen vid halsirritation, lindrig faryngit eller gingivit, utan att svälja vätskan. Kraftig halsont, med hög feber eller som håller i sig i flera dagar, kräver kontakt med vårdpersonal.

Beredningarna ovan bygger på traditionell användning och ersätter inte professionell rådgivning. Läs igenom de kontraindikationer och interaktioner som beskrivs i denna artikel före all invärtes användning.

Kopplade terapier

Fytoterapi

Inom europeisk fytoterapi uppskattas småborre för sin sammandragande verkan, som tillskrivs den höga halten garvämnen, och den förekommer framför allt i beredningar för lindriga besvär i mag-tarmkanalen, som diarré och dyspepsi. Folkmedicinen använder den också som galltonikum och i utvärtes beredningar för ytliga sår och hudinflammationer, användningsområden som EMA-monografin klassar som traditionella, alltså grundade på lång erfarenhet av användning och inte på kliniska prövningar som bevisar effekt. Den mångsidigheten förklarar varför växten fortfarande finns i traditionella beredningar i flera europeiska länder.

Homeopati

Inom homeopatin bereds småborre under namnet Agrimonia eupatoria och rekommenderas, enligt denna praktiks principer, vid tillstånd med matsmältningsbesvär, som diarré och dyspepsi, och hudirritationer. Det homeopatiska förhållningssättet bygger på symtomens individualitet och på helheten av de tecken patienten uppvisar, och utspädningar och potenser väljs enligt praktikens egen filosofi, som saknar vetenskapligt belägg för effekt vid dessa användningsområden.

Bachblommor

Småborre är en av de 38 Bachblommorna, känd som Agrimony, och i det systemet rekommenderas den för personer som döljer oro och inre plågor bakom en fasad av glädje och sorglöshet. Enligt Edward Bachs beskrivning tenderar den som känner igen sig i Agrimony att undvika konfrontationer och söka fred till varje pris, ofta genom att ta till förströelser eller beroenden för att fly från sina problem, och blomessensen skulle syfta till att hjälpa personen att erkänna sina känslor, uttrycka vad hon eller han känner och hantera svårigheter på ett mer autentiskt sätt. Bachblommor är en komplementär praktik utan vetenskapligt belägg och ersätter inte psykologisk eller medicinsk uppföljning.

Kontraindikationer och biverkningar

Traditionell användning erkänd av EMA

Det finns en monografi från Europeiska läkemedelsmyndigheten (EMA) om småborre, som erkänner som traditionell användning bruket av växten vid lindrig diarré, för gurgling vid inflammation i mun och svalg och utvärtes på inflammerad hud. Erkännandet vilar på lång användningstradition och inte på effekt bevisad i kliniska studier, och det ska därför förstås som erkänd traditionell användning, inte som en garanti för resultat.

Allmänna kontraindikationer

Eftersom småborre är rik på garvämnen ska den inte användas invärtes i mer än 1 vecka i följd utan professionell vägledning, då långvarig användning eller höga doser kan ge irritation i mag-tarmkanalen, illamående eller förstoppning hos känsliga personer. EMA rekommenderar inte småborre till barn under 12 år, och inte heller under graviditet och amning, på grund av bristande säkerhetsdata. Personer med gallvägshinder eller gallsten bör undvika växten, eftersom den gallflödesfrämjande verkan som traditionen tillskriver den kan förvärra dessa tillstånd, och det finns enstaka rapporter om ljuskänslighet, vilket motiverar försiktighet med kraftig solexponering under användningen.

Diarré som varar mer än 2 dagar, med feber eller blod, kräver läkarbedömning, inte te. Detsamma gäller sår som inte läker, tecken på hudinfektion och ihållande halsont, situationer där småborre inte ersätter korrekt diagnos och behandling.

Läkemedelsinteraktioner

Garvämnena i småborre kan minska upptaget av järn och av läkemedel som tas via munnen, och därför bör intaget av växten skiljas från intag av järn och läkemedel med 2 timmar. En möjlig blodsockersänkande effekt har observerats i djurmodell, vilket kräver försiktighet med diabetesläkemedel och kontroll av blodsockret hos den som använder sådana läkemedel. Personer som tar blodförtunnande läkemedel bör också tala med läkaren före användning, av försiktighetsskäl, och generellt är det klokt att rådfråga läkare eller farmaceut innan småborre kombineras med stående medicinering.

Ska inte förväxlas med andra växter

Småborre ska inte förväxlas med Agrimonia pilosa, en asiatisk art i samma släkte, eller med Agrimonia procera (luktsmåborre), en aromatisk europeisk art, som har egen sammansättning och användningshistoria. Särskilt i engelskspråkiga texter behöver man vara uppmärksam på namnet hemp agrimony, som betecknar Eupatorium cannabinum (hampflockel), en växt från en annan familj som innehåller levertoxiska pyrrolizidinalkaloider: Eupatorium cannabinum är en annan växt och får inte användas som ersättning för småborre.

Kuriosa

Småborre har en lång historia av användning och symbolik i Europa, och under medeltiden sågs den till och med som en magisk ört som användes i skyddsritualer. En folktro från den tiden sade att växten, lagd under huvudkudden, skulle framkalla en djup sömn som tog slut först när den togs bort, en föreställning som speglar den gamla kopplingen mellan småborre och lugnande verkningar, även om det saknas vetenskapligt belägg för en sådan effekt. Släktnamnet brukar sättas i samband med grekiskans argemone, ett ord som under antiken användes om växter mot ögonåkommor, vilket pekar mot ett av de traditionella användningsområden som tillskrivs arten.

Inom folkmedicinen fick växten också namnet Sankt Vilhelms ört, till minne av ett helgon som enligt traditionen ska ha använt den för att sköta sår, och artepitetet eupatoria anspelar på Mithridates VI Eupator, kung av Pontos som minns för sitt intresse för medicinalväxter. Att småborre förekommer i gamla texter och i europeisk folklore visar vilken kulturell betydelse arten har behållit genom århundradena, också i anglosaxiska beredningar för sår.

En praktisk kuriositet är att de hakförsedda frukterna förklarar flera engelska folknamn, som sticklewort och cocklebur, och även varför man ofta hittar fröna fastsittande i kläderna efter en promenad över ängarna på sensommaren. Det engelska namnet hemp agrimony hör däremot, trots likheten, till Eupatorium cannabinum, en växt utan nära släktskap med den äkta småborren.

Vanliga frågor