Polygonum aviculare (Trampört): egenskaper och användning

Trampört (Polygonum aviculare L.) är en ettårig ört i familjen slideväxter (Polygonaceae), beskriven av Linné 1753. Arten kommer ursprungligen från Eurasien och har spridit sig till alla kontinenter som en självsådd växt på stigar, trottoarer och upptrampad mark, där den känns igen på de krypande stjälkarna fulla av leder och de små blommorna i nyanser från vitt till rosa. Örten har i århundraden haft en plats i europeisk folkmedicin, som beskriver den som sammandragande och urindrivande, och monografin från Europeiska läkemedelsmyndigheten (EMA) erkänner den traditionella användningen av de ovanjordiska delarna vid förkylning, vid lätt irritation i mun och svalg och för att öka urinmängden, alltid som traditionell användning och inte som bevisad effekt.

I den europeiska örttraditionen lades trampört också på små sår och användes vid besvär från urinvägarna. Det rika innehållet av flavonoider och garvämnen förklarar den sammandragande verkan och forskarnas intresse för antiinflammatorisk och antimikrobiell aktivitet, som hittills bara har iakttagits i laboratoriet och hos djur. Eftersom släktet Polygonum och dess nära släktingar rymmer växter med mycket olika profiler, en del av dem giftiga, är korrekt artbestämning den första försiktighetsåtgärden för den som vill använda den.

Folkliga och internationella namn

• Svenska: trampört.
• Engelska: birdweed, common knotgrass, knotgrass, knotweed, lowgrass, pigweed, prostrate knotweed.
• Franska: achée, aviculaire, centinode, herbe à cochon, herbe de Saint Innocent, hermole, lis glané, renouée des oiseaux, trainasse.
• Italienska: attacca fagiuoli, aviculare, centimorbia, centinodia, correggiola, erba correggiola, erba dei cento nodi, erba spaghetta, poligono centinodia, poligono degli uccelli, porcellana selvatica, tiragia.
• Portugisiska: centonódia, corriola-bastarda, erva-correndeira, erva-da-ferradeira, erva-da-muda, erva-da-saúde, erva-das-galinhas, erva-dos-passarinhos, língua-de-perdiz, sempre-noiva.
• Spanska: alambrillo, centidonia, cien nudos, cordoncillo, corregüela de los caminos, lengua de pájaro, nudosa, rompepiedras, sanguinaria, treinta nudos.
• Tyska: Blutkraut, Echter Vogelknöterich, Feldknöterich, Gewöhnlicher Vogel-Knöterich, Hansel am Weg, Tausendknotenkraut, Vogelknöterich.

Botaniska synonymer

Polygonum aviculare L. har en lång rad synonymer och beskrivna underarter, vilket speglar den nästan världsomfattande utbredningen och den stora variationen i växtsätt beroende på jordmån, tramp och fuktighet. Vissa författare räknar former som Polygonum arenastrum och Polygonum aequale som egna arter, medan andra för dem till Polygonum aviculare som varieteter eller underarter, och därför dyker namnen nedan ofta upp i äldre floror och studier. Att känna till dem gör det lättare att hitta växten med precision i den vetenskapliga och fytoterapeutiska litteraturen.

• Avicularia vulgaris Didr.
• Centinodium axillare Montandon
• Polygonum aequale Lindm.
• Polygonum agreste Sumner
• Polygonum aphyllum L.
• Polygonum arenastrum Jord. ex Boreau
• Polygonum aviculare var. arenastrum (Jord. ex Boreau) Rouy
• Polygonum bellardii All.
• Polygonum heterophyllum Lindm.
• Polygonum monspeliense Thiéb. ex Pers.
• Polygonum provinciale C.F.W.Meissn.
• Polygonum rectum L.
• Polygonum rurivagum Jord. ex Boreau

Botanisk familj: Polygonaceae

Trampört hör till familjen slideväxter, Polygonaceae, som omfattar omkring 50 släkten och över 1 200 arter, främst utbredda i norra halvklotets tempererade områden. Familjen kännetecknas av stjälkar med tydliga leder och hinnartade stipler, så kallade slidor (ochrea), som omsluter bladets bas likt en liten skida, en detalj som är lätt att se på trampörten själv. Bland slideväxterna finns arter med kulinarisk och medicinsk användning, som rabarber och bovete, och ämnen som flavonoider, garvämnen och fenolsyror är vanliga i gruppen. Familjen rymmer också arter med känd risk, vilket understryker att man inte kan betrakta alla växter med liknande namn som likvärdiga.

Använda delar för te och beredningar

• Blad
• Blommande ovanjordiska delar (drogen i den europeiska monografin)
• Stjälkar
• Unga skott (kulinarisk användning)

Etnobotanisk och traditionell användning

• Traditionell användning erkänd av EMA för att öka urinmängden.
• Traditionellt använd mot inälvsmask.
• Traditionellt använd som antiseptiskt medel på sår.
• Traditionellt använd som invärtes och utvärtes sammandragande medel vid diarré, hemorrojder, mindre blödningar och sår.
• Traditionellt använd som slemlösande medel vid hosta och bronkit.
• Traditionellt använd vid hudproblem.
• Traditionellt använd vid lungbesvär.
• Traditionellt använd vid tandköttsinflammation och halsont.
• Traditionellt använd vid tarmkramper och gaser.
• Traditionellt använd vid trötthet.

Terapeutiska egenskaper

• Adstringerande (tillskrivs garvämnena, grunden för den traditionella användningen vid diarré och på slemhinnor)
• Alfa-glukosidashämmande (iakttagen in vitro, utan bevisad effekt på blodsockret hos människor)
• Antibakteriell (aktivitet hos extrakt i laboratoriestudier)
• Antifungal (aktivitet iakttagen in vitro)
• Antiinflammatorisk (iakttagen i immunceller och hos djur, utan klinisk prövning)
• Antioxidant (tillskrivs flavonoiderna i laboratorietester)
• Antiparasitär (traditionell användning mot mask)
• Antiproliferativ (aktivitet iakttagen i laboratoriestudier, utan kliniskt belägg)
• Antiviral (enstaka fynd i laboratoriet)
• Kärlsammandragande (traditionell användning kopplad till den adstringerande verkan)
• Mot trötthet (preliminärt fynd i en djurstudie)
• Slemlösande (traditionell användning vid förkylning erkänd av EMA)
• Sårläkande (traditionell användning på små sår)
• Urindrivande (traditionell användning erkänd av EMA för att öka urinmängden)

Fytokemisk profil

De ovanjordiska delarna av trampört är rika på flavonoider, framför allt avicularin, quercetin och dess glykosider, myricitrin, juglanin och astragalin, samt flavonolglukuronider som i laboratoriestudier har visat antioxidativ och antiinflammatorisk aktivitet. Garvämnena står för den traditionella sammandragande verkan och minskar samtidigt upptaget av järn och av läkemedel som tas tillsammans med teet. Växten innehåller dessutom kiselsyra, som traditionen utan kliniskt stöd har tillskrivit en roll för bindväven, lignanen aviculin, saponiner, seskviterpener, diterpener som panicudin och små mängder alkaloider. Nyare studier har också isolerat polysackarider av rhamnogalakturonantyp, som undersöks i djurmodeller för njursten, vilket visar att artens kemi fortfarande utforskas.

• Alkaloider
• Astragalin
• Avicularin
• Aviculin (lignan)
• Betmidin
• Diterpener (panicudin)
• Flavonoider (juglanin, myricitrin, quercetin)
• Garvämnen
• Kiselsyra
• Saponiner
• Seskviterpener

Beredningsformer (te, tinkturer, extrakt)

• Avkok
• Gurgling och munsköljning (ljummen infusion)
• Infusion (te)
• Kulinarisk användning (unga skott, späda blad och stjälkar)
• Tinktur (alkoholhaltigt preparat)

På grund av garvämnena bör alla beredningar av växten tas med minst 2 timmars mellanrum till järntillskott och andra läkemedel.

Synergi med andra växter

Te för luftvägarna med timjan och lakrits

I europeisk folkmedicin ingår trampört i blandningar med timjan (Thymus vulgaris) eller lakritsrot (Glycyrrhiza glabra), som traditionellt används vid förkylning och slemhosta. Kombinationen bygger på dessa örters slemlösande rykte och på den traditionella användning av trampört som EMA erkänner, men den har inte prövats i kliniska studier, och lakrits har egna begränsningar för personer med högt blodtryck, hjärtproblem eller njurproblem.

Traditionella gurgelvatten med kamomill

Vid lätt irritation i mun och svalg används en infusion av trampört traditionellt för gurgling, ibland blandad med kamomill (Matricaria chamomilla), som har en lång tradition på irriterade slemhinnor. Det rör sig om en traditionell, lokal användning, och svårt halsont med hög feber eller beläggningar kräver läkarbedömning.

Hudomslag med ringblomma

Utvärtes kombineras omslag och sköljningar med trampört traditionellt med extrakt av ringblomma (Calendula officinalis) på små skrubbsår och hudirritationer. Den sammandragande verkan som tillskrivs garvämnena skulle komplettera ringblommans långa tradition för utvärtes bruk, men ingen studie har utvärderat blandningen, och djupa, infekterade sår eller sår som inte läker kräver professionell vård.

Recept och användningsprotokoll

Traditionell infusion vid förkylning och hosta

En beredning med traditionell användning i Europa, erkänd i EMA-monografin vid symtom på vanlig förkylning.

Ingredienser: 1 till 2 teskedar torkad trampört och 200 ml kokande vatten.

Tillredning: Lägg örten i en kopp, häll över det kokande vattnet, lägg på ett lock och låt dra i 10 till 15 minuter innan du silar. Traditionellt dricks infusionen upp till 3 gånger dagligen under några få dagar, alltid med god marginal till läkemedel och järntillskott. Om hostan varar längre än en vecka eller åtföljs av feber och andnöd, kontakta läkare.

Gurgelvatten vid lätt irritation i mun och svalg

Lokal användning som traditionellt tillämpas vid små irritationer i tandkött, mun och svalg.

Ingredienser: 1 matsked torkad trampört och 200 ml kokande vatten.

Tillredning: Gör infusionen enligt beskrivningen ovan, låt den svalna till ljummen och använd den för munsköljning eller gurgling några gånger om dagen utan att svälja. Sök tandläkare eller läkare om tandköttsblödning, sår i munnen eller halsont inte går över.

Traditionell infusion för urinmängden

En beredning som enligt den europeiska monografin traditionellt används för att öka urinmängden och spola igenom urinvägarna vid lätta urinvägsbesvär.

Ingredienser: 1 till 2 teskedar torkad trampört och 200 ml kokande vatten.

Tillredning: Gör infusionen som i de föregående recepten och drick den tillsammans med rikligt med vatten fördelat över dagen. Använd den inte vid svullnad (ödem) till följd av hjärt- eller njursvikt, och sök läkare vid feber, smärta vid vattenkastning eller blod i urinen, utan att förlänga egenvården.

Sammandragande infusion i traditionell användning vid lätt diarré

Europeiskt folkbruk som bygger på garvämnenas sammandragande verkan och traditionellt tillämpas hos vuxna vid korta episoder av lätt diarré.

Ingredienser: 1 tesked torkad trampört och 200 ml kokande vatten.

Tillredning: Gör en infusion och drick den efter måltiderna, samtidigt som du dricker ordentligt. Diarré med blod, feber, tecken på uttorkning eller som varar längre än två dagar kräver läkarbedömning, och infusionen får inte användas till barn.

Beredningarna ovan bygger på traditionell användning och ersätter inte professionell rådgivning. Läs igenom de kontraindikationer och interaktioner som beskrivs i denna artikel före all invärtes användning.

Kopplade terapier

Europeisk fytoterapi

Inom europeisk fytoterapi har trampört en EMA-monografi i kategorin traditionell användning, den mest försiktiga kategorin, som vilar på lång användningshistoria och inte på kliniska prövningar. De godtagna indikationerna är lindring av förkylningssymtom och av lätt irritation i mun och svalg samt ökad urinmängd vid lätta urinvägsbesvär, alltid hos vuxna och under begränsad tid. Folkliga användningar som att ge bindväven mer fasthet genom kiselsyran eller att stödja lederna ingår inte i monografin och saknar belägg.

Traditionell koreansk örtmedicin

I traditionell koreansk medicin förekommer trampört i beredningar mot ledinflammation och hjärt-kärlbesvär, och den historiken har lett till laboratoriestudier av växtens antiinflammatoriska och antioxidativa effekter, bland annat i makrofager. Sådana arbeten hjälper oss att förstå möjliga mekanismer men bekräftar ingen nytta hos människor, och led- och hjärt-kärlsjukdomar kräver medicinsk uppföljning.

Kontraindikationer och biverkningar

Växtens identitet

Släktet Polygonum är inte enhetligt, och den här arten får inte förväxlas med Persicaria hydropiper (bitterpilört), en växt från ett närstående släkte med andra egenskaper, och framför allt inte med Polygonum multiflorum, i dag kallad Reynoutria multiflora, en levertoxisk växt med verklig risk för leverskada. Inga säkerhets- eller användningsuppgifter om de arterna får överföras till trampört, och det vetenskapliga namnet måste kontrolleras på etiketten till te och extrakt.

Kontraindikationer

Trampört avråds under graviditet och amning och till barn under 12 år, eftersom det saknas tillräckliga säkerhetsdata. Användning för att öka urinmängden är kontraindicerad vid ödem till följd av hjärt- eller njursvikt, och feber, smärta vid vattenkastning eller blod i urinen kräver läkarbedömning, aldrig långvarig självmedicinering med växten. Personer med njursten, gikt eller sur mage bör också använda den med försiktighet, eftersom traditionella källor beskriver en möjlig försämring av dessa tillstånd.

Biverkningar och interaktioner

Kortvarig användning tolereras oftast väl, men effekterna av långvarig användning är dåligt kända, och garvämnesinnehållet kan ge magbesvär. Garvämnena minskar upptaget av järn och av läkemedel som tas samtidigt, och därför är rådet att hålla minst 2 timmars mellanrum. Eftersom växten ökar urinmängden bör den som tar vätskedrivande läkemedel rådgöra med läkare, och vissa pekar teoretiskt på en möjlig interaktion med blodförtunnande medel, vilket motiverar försiktighet även i den gruppen.

Kuriosa

Polygonum aviculare har en lång och skiftande historia. Fröna var en traditionell ingrediens i gröt hos germanska folk i Västeuropa, och växtrester har hittats i maginnehållet hos mosslik, bland annat den berömda Tollundmannen, vilket tyder på att växten ingick i kosten i forntida samhällen. Folkliga namn på flera språk, som centonódia, cien nudos och Tausendknotenkraut, syftar på stjälkens många leder, medan artepitetet aviculare, som anspelar på små fåglar, påminner om att fåglarna gärna äter fröna. På senare tid har växten fått en plats i populärkulturen genom Harry Potter-böckerna, där knotgrass, artens engelska namn, är en ingrediens i Polyjuice-elixiret, som gör det möjligt att tillfälligt anta en annan persons utseende.

Vanliga frågor