Ferula linkii är den största vildväxande flockblomstraren på Kanarieöarna och en av öarnas mest iögonfallande endemer. Mellan februari och juni skjuter blomstänglarna upp till tre meters höjd över lavasluttningar och branta klippväggar, med gula flockar som syns på långt håll. På öarna går växten under namnet cañaheja eller julan. Den tillhör familjen Apiaceae, densamma som morot, fänkål och persilja, och släktet Ferula, som rymmer Gamla världens jättefänkålar.
Det som gör arten anmärkningsvärd handlar inte bara om storleken. Den är ett skolexempel på ökolonisering följd av uppsplittring: Kanarieöarna hyser en liten grupp endemiska Ferula-arter fördelade mellan öarna, och Ferula linkii är den överlägset talrikaste och mest spridda av dem. Också dess fytokemi bryter mot släktets medelhavsmönster, med en ovanlig uppsättning karotansesquiterpener beskrivna från kanariskt material.
Den här profilen samlar den formella taxonomin, den diagnostiska morfologin, öekologin, odlingen, arterna som växten kan förväxlas med, den dokumenterade fytokemin och det historiska källmaterialet. Den beskriver arten ur botanisk synvinkel och ger inga som helst anvisningar om användning.
Taxonomi
Arten beskrevs av Philip Barker Webb 1843, i tredje bandet av Histoire Naturelle des Îles Canaries, verket som Webb undertecknade tillsammans med Sabin Berthelot och som fortfarande räknas som grundstenen i kanarisk botanik. Protologen står i avdelningen Phytographia Canariensis, sidan 160, med en härkomstuppgift nedkortad till två ord: Ins. Canar.
- Rike: Plantae
- Division: Tracheophyta (gömfröväxter)
- Klass: Magnoliopsida (tvåhjärtbladiga)
- Ordning: Apiales
- Familj: Apiaceae (Umbelliferae)
- Underfamilj: Apioideae
- Släkte: Ferula Tourn. ex L.
- Art: Ferula linkii Webb, 1843
Släktets plats inom Apioideae har varierat kraftigt mellan olika författare, och de tribala indelningar som publicerades under nittonhundratalet kom aldrig överens. Därför stannar hierarkin ovan vid underfamiljen, som är den stabila nivån.
Omstridd avgränsning
Namnet har två gångbara läsningar, och det lönar sig att känna till båda. Plants of the World Online, Kews databas, behandlar växten som en öunderart av den medelhavska jättefänkålen, under namnet Ferula communis subsp. linkii (Webb) Reduron & Dobignard. De kanariska flororna och de regionala förteckningarna, inklusive öarnas officiella lista över vilda arter, håller däremot fast vid Ferula linkii Webb som en fullvärdig och giltig art. International Plant Names Index registrerar Webbs namn med bekräftad auktor, publikation och årtal, utan nomenklatoriska anmärkningar. Den här profilen följer behandlingen på artnivå, som är den gängse på Kanarieöarna, och pekar ut alternativet för den som slår i globala databaser.
Synonymer och historiska namn
Den kanariska förteckningen kopplar två namn till växten som är äldre än Webbs: Ferula aurea Link, publicerat 1825 i den fysiska beskrivningen av Kanarieöarna som Leopold von Buch stod bakom, och Peucedanum aureum från 1819. Inget av dem har trängt undan Webbs binomen i gängse bruk.
En varning är på sin plats om ett fel som cirkulerar i sammanställningar på nätet: Ferula latipinna A.Santos från 1983 är inte synonym med den här arten. Det rör sig om en egen kanarisk jättefänkål, begränsad till La Gomera och La Palma.
Etymologi
Släktnamnet kommer av latinets ferula, käppen eller staven, och syftar på de torra, raka och förvånansvärt lätta stjälkarna hos dessa växter, som i antiken tjänade just det ändamålet. Artepitetet hedrar Johann Heinrich Friedrich Link (1767-1851), den tyske botanisten som genomkorsade Iberiska halvön och arbetade med den makaronesiska floran.
Morfologisk beskrivning
Robust örtartad växt med flerårig bas och säsongsbunden ovanjordisk del, med ett djupt underjordiskt system som skjuter på nytt varje år. Blomstänglarna når 1,5 till 3 meters höjd och ger växten den kandelaberform som gör den omöjlig att ta miste på i det kanariska landskapet i slutet av vintern. Källorna går isär om hur gamla individerna blir och hur ofta de blommar, vilket är väntat hos en art som täcker så breda höjdgradienter.
Blad
Bladen i basrosetten blir längre än 75 centimeter och utgör rosettens mest iögonfallande drag. De är delade tre till fyra gånger, i mycket fina, nästan trådsmala flikar, vilket ger helheten ett fjäderlikt, klargrönt uttryck som gulnar med åren. De nedre bladskaften är tjocka och cylindriska. På de övre bladen krymper bladskaftet till en hinnaktig slida i gulaktig till rödaktig ton som delvis omsluter stjälken, en detalj som kommer väl till pass i fält. Krossad bladvävnad avger en kådaktig lukt, inte en anislukt.
Blommor
Blomställningen är en stor sammansatt flock med fler än tjugo strålar, omgiven av mindre sidoflockar. Blommorna är små och gula, med starkt reducerade fodertänder och tillspetsade kronblad vars spets viker sig inåt, i enlighet med underfamiljens mönster. Blomningen löper från februari till juni och kan hamna utanför det intervallet i bestånd på extrem höjd.
Frukter och frön
Frukten är en spaltfrukt på omkring 1,5 centimeter, avlång till elliptisk, tillplattad på ryggsidan och med kanterna utvidgade till vingar, ett drag som är typiskt för släktet. Först gulgrön, men den mörknar till rödbrun vid mognaden. Genom fruktväggen löper vittae, de oljegångar som genomsätter flockblomstrarnas frukter och som utgör ett gott diagnostiskt kännetecken i tvärsnitt.
Rot och stjälk
Roten är lång, tjock och stadigt förankrad, en tydlig anpassning till steniga jordar och torra somrar. Stjälken är upprätt, cylindrisk och genomdragen av fina längsgående fåror, ihålig mellan noderna och påfallande lätt efter torkning, en egenskap som gav släktet både dess namn och dess historiska användningar.
Utbredning och livsmiljö
Arten är endemisk för den kanariska ögruppen och förekommer inte naturligt någon annanstans i världen. Den är registrerad på El Hierro, Fuerteventura, Gran Canaria, La Gomera, La Palma och Teneriffa, och saknas enbart på Lanzarote, där Ferula lancerotensis Parl. fyller samma nisch. Teneriffa och Gran Canaria bär de tätaste bestånden.
Den håller till i soliga och steniga fickor, i branta klippväggar, i rasbranter och på öppen vulkanisk mark, i ett höjdspann som sträcker sig från omkring 200 meter till över 2 000 meter i Las Cañadas på Teide. Ett sådant spann är ovanligt och förklarar varför växten korsar flera vegetationsbälten, från det termokanariska till det suprakanariska, och tål allt från havets inverkan till nattfrosten i högfjället. Jordarna är vulkaniska, steniga, väldränerade och ofta magra. Som strikt endem finns ingen uppgift om naturalisering utanför Kanarieöarna och inte heller något tecken på invasivt beteende.
Odling
I praktiken förökas växten med frö, sått på hösten och direkt efter skörden, eftersom grobarheten faller under lagring. Groningen går långsamt och ojämnt, och en kort period av fuktig kyla brukar jämna ut den. Delning av tuvor lönar sig sällan: den djupa pålroten gör omplantering av etablerade exemplar till ett ingrepp med låg lyckandegrad, så sådd direkt på den slutliga platsen är den säkraste vägen.
I odling kräver arten full sol och en utpräglat dränerad jord, om än stenig och mager. Den tål långvarig torka och hård vind väl, vilket var att vänta hos en växt från öbranter. Sträng frost och vattensjuk mark är de två verkliga gränserna. De växtskyddsproblem som noterats är de som följer flockblomstrare med köttig rot: rotröta i dåligt dränerat substrat och bladlöss som koloniserar flockarna under blomningen. Frö skördas när delfrukterna övergår i rödbrunt och innan vingarna lossnar, för spridningen går fort.
Fenologi
Cykeln är utpräglat säsongsbunden. Bladrosetten utvecklas på vintern och drar nytta av fukten från regnen, medan blomstjälken bryter fram från februari, med topp mellan mars och maj. De öppna flockarna och den lättåtkomliga nektarn, typiska för flockblomstrare, drar till sig generalistiska pollinatörer: bin, flugor, getingar och skalbaggar rör sig över blommorna utan någon tydlig morfologisk specialisering.
Fruktsättningen löper från våren till försommaren. Delfrukternas sidovingar fungerar som motståndsyta, och spridningen sker i allt väsentligt med vinden, understödd av passadvindarna och av flockarnas höga läge, som verkar som avskjutningsramp. Efter fruktsättningen torkar den ovanjordiska delen in och blir stående i månader, ett blekt skelett som syns i landskapet ända till nästa vinter.
Närbesläktade arter och förväxlingar
Kanarieöarna hyser en liten uppsättning endemiska Ferula-arter som låter sig skiljas åt först när man ger akt på ursprungsön och på bladens detaljer. Ferula arnoldiana S.Scholz & Reyes-Bet., beskriven 2013, hör till Fuerteventura. Ferula lancerotensis Parl. från 1856 upptar Lanzarote och områden på Fuerteventura. Ferula latipinna A.Santos från 1983 har bredare bladflikar och lever bara på La Gomera och La Palma. Utanför ögruppen är den nära släktingen Ferula communis L., den medelhavska jättefänkålen, jämförbar i storlek men med bredare bladflikar och kontinental utbredning.
Två förväxlingar förtjänar särskild försiktighet. Fänkål, Foeniculum vulgare, bär också gula flockar och fint delade blad, men avslöjar sig genom den starka anisdoften och genom små frukter utan breda vingar. Allvarligare är förväxlingen med odört, Conium maculatum, som delar den höga växten och de starkt delade bladen men har vita blommor i stället för gula, karakteristiska purpurfläckar på stjälken och en obehaglig lukt när den krossas. Ingen av dessa växter bör samlas in på grundval av likhet i siluett.
Fytokemi hos Ferula
Arten är någorlunda väl undersökt kemiskt, och resultatet överraskade eftersom det inte följer släktets medelhavsprofil. Ur de ovanjordiska delarna har flera sesquiterpenestrar med karotanskelett isolerats, bland dem karotdiolestrar, och därtill en sesquiterpen som beskrevs utifrån just detta material och döptes till linkiol, efter växten själv. Även sesquiterpenkumarinetrar utvanns, däribland coladin, coladinin, nevskin och umbelliprenin.
Till detta kommer de eteriska oljorna med terpenfraktion i blad och stjälk, och kådan som samlas i de sekretionsgångar som löper genom stjälk, bladskaft och fruktvägg. Den inre fördelningen följer släktets mönster: sesquiterpenerna och kumarinderivaten samlas framför allt i rotsystemet, medan den flyktiga fraktionen dominerar i den ovanjordiska delen. Det är värt att notera att släktet Ferula rymmer kemotyper rika på prenylerade kumariner, såsom ferprenin och ferulenol, och att den publicerade litteraturen om fytokemin hos Ferula linkii beskriver den karotanprofil som anges ovan, utan omnämnande av dessa föreningar.
När det gäller säkerheten: Ferula-arter med en kemotyp rik på prenylerade kumariner framkallar ferulos, ett blödningssyndrom hos får, getter, hästar och nötkreatur som betar på dem. Cañaheja är ingen köksväxt, ingår inte i människans föda, och likheten mellan dess bladverk och fänkålens är rent ytlig.
Historia och etnobotanik
Växten kom in i den vetenskapliga litteraturen genom huvudentrén. Webb och Berthelot beskrev den utifrån de samlingar som bar upp Histoire Naturelle des Îles Canaries, utgiven i häften mellan 1830-talet och 1850-talet, ett verk som befäste ögruppens rykte som ett av Atlantens stora laboratorier för växtendemism. Före dem hade Leopold von Buch och Heinrich Link redan noterat en gyllene jättefänkål på öarna, och Alexander von Humboldt hade passerat Teneriffa 1799 och lämnade efter sig beskrivningar av höjdvegetationen som eggade följande generationer av samlare.
På folklig nivå bevarade det kanariska etnografiska materialet flera namn för samma växt: cañaheja, cañalé, cañaleja, chajuira, hinojo gigante och julan, med variation från ö till ö. Etnobotaniska undersökningar dokumenterade att man på La Gomera tog till avkok av jinojo för rengörande och kosmetiska ändamål, och växten dyker upp i användningsförteckningar insamlade på Teneriffa. Utanför Kanarieöarna användes de torra stjälkarna av medelhavets jättefänkålar i antiken i stor omfattning som käppar, skaft och lätta stöd, ett bruk som gav släktet dess namn.
Bevarandestatus
Det finns ingen särskild bedömning av arten på IUCN:s rödlista, och dess globala status står därför som ej utvärderad. Den återfinns inte heller i CITES-bilagorna eller i någon särskild regional skyddskategori, vilket stämmer med bilden i fält: detta är ögruppens talrikaste och mest spridda jättefänkål, närvarande på sex öar och i ett ovanligt brett höjdspann.
Det gör den ändå inte oantastlig. Det tryck som vilar på den kanariska floran i allmänhet drabbar också denna art: bete av förvildade getter, som skadar rosetter och unga stjälkar framför allt på de lägre nivåerna; bränder, som blir allt vanligare i de torra sluttningarna; och utbyggnaden av städer och turism, som äter upp livsmiljö i kust- och mellanzonen. Som varje öendem har arten en liten global utbredningsyta i absoluta tal, vilket motiverar uppföljning även utan omedelbar risk.
Kuriosa
- Den torra stjälken hos en jättefänkål är så lätt och så seg att den grekiska mytologin valde just en av dem, narthex, som gömstället där Prometheus ska ha burit med sig elden han stal från gudarna. Grekernas narthex motsvarade medelhavets jättefänkålar, nära släktingar till cañaheja.
- Sesquiterpenen linkiol fick sitt namn av att den isolerades första gången ur denna art, ett fall där den kanariska växten döpte molekylen.
- Utbredningen av de kanariska jättefänkålarna läses som en karta över öarna: Lanzarote har sin egen, Fuerteventura har två, La Gomera och La Palma delar en tredje, och cañaheja upptar nästan hela resten av ögruppen.
- Få kanariska växter spänner över ett så brett höjdintervall: samma art som växer på 200 meter nära havet dyker upp över 2 000 meter i Las Cañadas del Teide, utsatt för nattfrost och skarp strålning.
- Trots öknamnet hinojo gigante har växten inget användningssläktskap med fänkål och delar inte ens dess doft: krossad cañaheja luktar kåda, inte anis.
Observera: detta innehåll är informativt och ersätter inte professionell medicinsk rådgivning. Rådgör med läkare eller fytoterapeut innan du använder medicinalväxter, särskilt under graviditet, amning eller vid medicinering.
Källor och vetenskapliga studier
Se Alla 9 Citerade Källor
- 2001 Bramwell, D.; Bramwell, Z. I. Wild Flowers of the Canary Islands. Editorial Rueda, Madrid. 2001.
- Gobierno de Canarias. Banco de Datos de Biodiversidad de Canarias (BIOTA), artblad Ferula linkii Webb. Tillgänglig på biodiversidadcanarias.es.
- 1990 González, A. G.; et al. Eight carotane sesquiterpenes from Ferula linkii. Phytochemistry. 1990.
- 1993 González, A. G.; et al. Sesquiterpene esters and sesquiterpene coumarin ethers from Ferula linkii. Phytochemistry. 1993.
- International Plant Names Index (IPNI). Ferula linkii Webb, Hist. Nat. Iles Canaries (Phytogr.) 3(2, 2): 160. 1843. Royal Botanic Gardens, Kew; Harvard University Herbaria; Australian National Herbarium. Tillgänglig på ipni.org.
- Plants of the World Online (POWO). Ferula communis subsp. linkii (Webb) Reduron & Dobignard. Royal Botanic Gardens, Kew. Tillgänglig på powo.science.kew.org.
- 2007 Sacchetti, G.; et al. Analytical discrimination of poisonous and nonpoisonous chemotypes of giant fennel (Ferula communis L.). Journal of Agricultural and Food Chemistry. 2007.
- 2013 Scholz, S.; Reyes-Betancort, J. A. Una nueva especie del género Ferula (Apiaceae) de Fuerteventura, islas Canarias. Vieraea, 41: 177-188. 2013.
- Webb, P. B.; Berthelot, S. Histoire Naturelle des Îles Canaries. Tome III, partie 2: Phytographia Canariensis. Paris. 1836-1850.
