Elymus repens (L.) Gould / Kvickrot, på svenska kallad kvickrot och på engelska bland annat couch grass, är ett mycket vanligt flerårigt gräs med naturlig utbredning i stora delar av Europa och Asien, i arktiska områden och i nordvästra Afrika, och det kännetecknas av krypande jordstammar som ger snabb tillväxt och gör att växten lätt sprider sig. Även om kvickrot betraktas som ett ogräs i många jordbrukssammanhang har den en lång historia i europeisk folkmedicin, där den framför allt värderas för jordstammen, som i århundraden har använts till te och avkok.
I örttraditionen kopplas växten främst till besvär i urinvägarna, men den finns också beskriven vid matsmältningsbesvär och lindrigare inflammatoriska tillstånd. Dess fytokemiska sammansättning, som omfattar triticin, eterisk olja, slemämnen och mineralsalter, förknippas i traditionen med urindrivande, inflammationsdämpande och slemhinneskyddande verkningar, och av dessa är den urindrivande effekten den mest erkända. Modern forskning undersöker en del av denna användning, främst i laboratorie- och djurstudier, med ännu begränsade resultat och utan kliniska prövningar som bekräftar de folkliga indikationerna, vilket gör att kvickrot hör hemma inom traditionell användning och kräver uppmärksamhet på de kontraindikationer som beskrivs längre ned.
Folkliga och internationella namn
- Svenska: kvickrot.
- Engelska: common couch, couch grass, dog grass, quackgrass, quick grass, quitch grass, scutch grass, twitch grass, witchgrass.
- Franska: chiendent, chiendent officinal, chiendent rampant.
- Italienska: gramigna, gramigna comune.
- Portugisiska: grama, grama-de-cachorro, grama-francesa.
- Spanska: grama, grama canina, grama de trigo, grama rastrera.
- Tyska: Ackerquecke, Kriech-Quecke, Quecke.
Botaniska synonymer
De vanligaste botaniska synonymerna för Elymus repens är Agropyron repens (L.) P.Beauv., Elytrigia repens (L.) Desv. ex Nevski och Triticum repens L., namn som speglar de olika taxonomiska placeringar arten har fått genom botanikens historia i takt med att släktena i tribus Triticeae har omdefinierats. Även om Elymus repens är det namn som används i den här artikeln och i många av dagens taxonomiska databaser är synonymerna fortfarande mycket vanliga i vetenskaplig och populär litteratur, särskilt i äldre texter, och många farmakologiska studier av växten, även några helt nya, anger den fortfarande som Agropyron repens.
Botanisk familj: Poaceae
Elymus repens tillhör familjen gräs (Poaceae), tidigare kallad Gramineae, en av de största och viktigaste familjerna bland blomväxterna, som omfattar sädesslag som vete, ris och majs samt ett stort antal foder- och prydnadsgräs. Växterna i familjen har i regel ihåliga strån mellan noderna, långa och smala blad och blomställningar ordnade i ax eller vippor, ett mönster som kvickroten följer med sina upprätta, slanka ax. Många arter inom Poaceae har stor ekonomisk betydelse, och några av dem, som kvickrot, har dessutom en lång historia inom traditionell medicin.
Använda delar för te och beredningar
- Blad
- Jordstammar (underjordiska stammar)
Jordstammen är den del som har längst medicinsk tradition och brukar torkas och skäras i bitar inför beredning av te och avkok, och även om den ofta kallas rot är den egentligen en underjordisk stam som förgrenar sig i marken och ger upphov till nya skott. Bladen räknas också till de använda delarna men spelar en underordnad roll jämfört med jordstammen i folkmedicinska källor.
Etnobotanisk och traditionell användning
Punkterna nedan samlar användningsområden som finns dokumenterade i europeisk folkmedicin och traditionell örtmedicin och som visar hur växten har använts genom tiderna, men de motsvarar inte indikationer med bevisad klinisk effekt och ersätter inte medicinsk diagnos och behandling.
- Cystit
- Feber
- Förstoppning
- Hosta
- Högt blodtryck (folkmedicinsk användning som inte ersätter medicinsk behandling)
- Inflammation i urinblåsan
- Irritation i luftrören
- Matsmältningsbesvär
- Njursten (traditionellt beskriven som urindrivande stöd, utan klinisk bekräftelse)
- Prostatit
- Rå växtdrog i österrikisk folkmedicin
- Rökelse i medeltidens Europa
- Uretrit
- Urindrivande medel för allmänt bruk
- Vätskeansamling
Terapeutiska egenskaper
- Antiinflammatorisk (aktivitet som undersökts i laboratorieförsök, utan klinisk bekräftelse)
- Antiseptisk för urinvägarna (traditionellt beskriven; laboratoriestudier undersöker minskad vidhäftning av bakterier till urinblåsans celler)
- Aptitretande (stimulerar aptiten och matsmältningen enligt traditionen)
- Blodsockersänkande (effekt som traditionen tillskriver växten och som har undersökts preliminärt, utan belägg hos människor)
- Febernedsättande (dokumenterad traditionell användning vid febertillstånd)
- Kolesterolsänkande (effekt som traditionen tillskriver växten, utan belägg hos människor)
- Mjukgörande (mjukar upp och återfuktar huden vid utvärtes bruk enligt traditionen)
- Renande (traditionellt begrepp för rening av kroppen, utan någon definierad klinisk motsvarighet)
- Slemhinneskyddande (slemämnen som enligt traditionen mjukar upp och skyddar slemhinnorna)
- Urindrivande (ökad urinmängd, en effekt som är erkänd i traditionell användning)
Av de egenskaper som räknas upp är den urindrivande verkan den som har starkast stöd i traditionell användning, medan de övriga bygger på folkliga uppgifter eller på laboratorie- och djurstudier. I ett in vitro-försök med mänskliga urinblåseceller minskade ett extrakt av jordstammen och en kumarsyraester isolerad ur den vidhäftningen av uropatogena Escherichia coli, ett intressant fynd som ännu inte har prövats på människor. En studie på råttor fann däremot ingen positiv effekt av infusion av kvickrot på de viktigaste riskfaktorerna för kalciumoxalatsten, ett resultat som understryker behovet av försiktighet inför löften som rör njursten.
Fytokemisk profil
- Agropyren
- Eterisk olja
- Fenolsyror
- Flavonoider
- Kapillen
- Karvakrol
- Mineralsalter (järn, kalium, kisel)
- Saponiner
- Slemämnen
- Triticin
Triticin, ett fruktan som liknar inulin, är ett av de mest karakteristiska kolhydraterna i jordstammen, medan agropyren och kapillen hör till de beståndsdelar som har beskrivits i växtens eteriska olja. En kemisk analys av te på jordstammen identifierade minst 20 karakteristiska fenolföreningar, framför allt kaffeoylkinasyra- och feruloylkinasyraestrar, följda av kumarsyra, kaffesyra och ferulasyra samt flavonoiden hesperidin, utöver sockerarter, organiska syror och aminosyror som tryptofan, vilket bidrar till att förklara varför teet fortfarande är den mest studerade användningsformen.
Beredningsformer (te, tinkturer, extrakt)
- Avkok
- Extrakt
- Grötomslag
- Kompresser
- Sirap
- Te (infusion)
- Tinktur
Te och avkok på den torkade jordstammen är de mest traditionella beredningsformerna, medan tinktur, extrakt och sirap kräver standardiserad formulering och måste användas i samråd med vårdpersonal som bestämmer lämplig mängd. Grötomslag och kompresser motsvarar den utvärtes användning som traditionen beskriver, och all invärtes användning kräver uppmärksamhet på de kontraindikationer och läkemedelsinteraktioner som beskrivs längre ned.
Synergi med andra växter
Matsmältningsbesvär
I örttraditionen kombineras kvickrot med citronmeliss (Melissa officinalis) eller pepparmynta (Mentha piperita) i teer som traditionellt används för att lindra kolik och väderspänningar, en blandning av växter som tillskrivs gasdrivande och kramplösande effekter. Enligt denna tradition skulle ämnena i varje växt verka tillsammans för att lugna matsmältningskanalen och minska gasbildningen, även om det saknas kliniska studier som har undersökt just denna blandning.
Urinvägsbesvär
Traditionen kombinerar kvickrot med mjölon (Arctostaphylos uva-ursi) eller åkerfräken (Equisetum arvense) i beredningar som traditionellt används som stöd vid lindriga urinvägsbesvär, där gräsets urindrivande verkan läggs till de antiseptiska och inflammationsdämpande egenskaper som tillskrivs de andra växterna. Eftersom det rör sig om en kombination av urindrivande växter blir de begränsningar som beskrivs under kontraindikationerna ännu viktigare, till exempel hjärt- eller njursvikt och användning av urindrivande läkemedel eller litium, och mjölon har egna begränsningar, bland annat att den bara får användas under korta perioder, så kombinationen ersätter inte medicinsk behandling av urinvägsinfektion eller njursten.
Hosta och irritation i luftrören
I kombination med rödmalva (Malva sylvestris) eller groblad (Plantago major) ingår kvickrot i beredningar som traditionellt används för att lindra hosta och irritation i halsen och luftrören, med utgångspunkt i den slemhinneskyddande och slemlösande verkan som traditionen tillskriver kombinationen. Enligt denna tradition bildar slemämnena i växterna ett skyddande lager över slemhinnorna och minskar den lokala irritationen, men långvarig hosta, feber eller andnöd kräver läkarbedömning innan man prövar någon hemgjord beredning.
Recept och användningsprotokoll
Traditionellt urindrivande te på jordstammen
Ingredienser: 1 matsked torkade jordstammar av kvickrot och 500 ml vatten.
Tillagning: Lägg jordstammarna i kallt vatten, värm upp och låt koka i 10 minuter, stäng sedan av värmen, lägg på lock och låt dra i ytterligare 10 minuter innan du silar. Enligt traditionen dricker man 2 till 3 koppar om dagen mellan måltiderna, och teet kan sötas med honung. Beredningen används traditionellt som urindrivande stöd vid lindriga urinvägsbesvär och ersätter inte en läkarbedömning, eftersom urinvägsinfektion med feber, sveda vid vattenkastning eller blod i urinen kräver läkarbesök, och den som har hjärt- eller njursvikt får inte använda den utan medicinsk övervakning.
Koncentrerat avkok på jordstammen
Ingredienser: 2 matskedar torkade jordstammar av kvickrot och 1 liter vatten.
Tillagning: Koka jordstammarna i vattnet i 15 till 20 minuter, sila och fördela vätskan i små portioner under dagen. I folkliga källor används avkoket traditionellt som urindrivande stöd av personer som tidigare haft små njurstenar, men en studie på råttor fann ingen positiv effekt av infusionen på de viktigaste riskfaktorerna för sådana stenar, och varje misstanke om njursten måste bedömas av läkare innan man använder växter.
Beredningarna ovan bygger på traditionell användning och ersätter inte professionell rådgivning. Läs igenom de kontraindikationer och interaktioner som beskrivs i denna artikel före all invärtes användning.
Kopplade terapier
Fytoterapi
Fytoterapi är den viktigaste praktiken med koppling till kvickrot, som där ingår i olika beredningar där te, tinkturer och extrakt är de vanligaste användningsformerna, framför allt som stöd vid lindriga urinvägsbesvär, matsmältningsbesvär och inflammatoriska besvär. Det traditionella fytoterapeutiska förhållningssättet strävar efter att ta till vara växtens bioaktiva ämnen som ett komplement till den övriga hälsovården, alltid med uppmärksamhet på de kontraindikationer och läkemedelsinteraktioner som beskrivs i den här artikeln och utan att ersätta medicinsk diagnos och behandling.
Homeopati
Även om kvickrot inte är något särskilt känt homeopatiskt medel förekommer den i vissa homeopatiska formuleringar under namnet Triticum repens, och användningen kan inriktas på urinvägsbesvär eller inflammatoriska besvär beroende på skola och homeopatens praxis. Homeopatin arbetar med minimala doser av ämnen för att, enligt sina egna principer, stimulera kroppens förmåga till självreglering, men denna effekt är inte bevisad i vetenskapliga studier, och växten kan bara ingå i individuellt anpassade upplägg som ett komplement till medicinsk uppföljning.
Kontraindikationer och biverkningar
Allmänna kontraindikationer
Kvickrot (Elymus repens) har en erkänd urindrivande effekt och är därför kontraindicerad vid hjärt- eller njursvikt utan medicinsk övervakning, på grund av risken för rubbad elektrolytbalans. Den som är allergisk mot gräs (Poaceae) måste undvika växten, eftersom allergiska reaktioner kan sträcka sig från kontaktdermatit till allvarligare systemiska reaktioner. Får inte användas under graviditet och amning utan rådgivning: eftersom det saknas tillräcklig kunskap om säkerheten under dessa perioder är det klokast att avstå och rådfråga läkare före all användning under graviditet eller amning. Inte heller för barn finns tillräckliga säkerhetsdata, och all användning förutsätter råd från barnläkare.
Vanliga biverkningar
Biverkningar av kvickrot är oftast sällsynta och lindriga, men hos vissa personer kan användningen ge lätta mag- och tarmbesvär som illamående eller obehag i magen. Överdriven användning kan, just på grund av den urindrivande effekten, leda till uttorkning och rubbad elektrolytbalans, och därför är det klokt att dricka tillräckligt, hålla sig till de traditionella mängderna och avbryta användningen vid varje oönskad reaktion. Om feber, sveda vid vattenkastning, kramper i buken eller blod i urinen uppträder under användningen bör man söka vård, eftersom sådana tecken kan tyda på ett tillstånd som kräver särskild diagnos och behandling.
Läkemedelsinteraktioner
På grund av den urindrivande effekten kan kvickrot förstärka verkan av urindrivande läkemedel (diuretika) och öka förlusten av kalium och risken för rubbad elektrolytbalans, och därför kräver växten försiktighet tillsammans med diuretika och litium, eftersom utsöndringen av litium kan påverkas. Vissa källor nämner att växten innehåller kumariner, i mindre mängd än andra arter, vilket talar för försiktighet hos personer som tar blodförtunnande läkemedel, eftersom deras effekt kan förstärkas. Eftersom traditionen också tillskriver växten en blodsockersänkande verkan bör personer som använder diabetesläkemedel följa sitt blodsocker noga, och i alla dessa fall är rådet att tala med vårdpersonal innan man börjar använda växten, särskilt för den som redan tar andra läkemedel regelbundet.
Kuriosa
Kvickrot är känd som ett invasivt ogräs i många delar av världen men har en medicinsk användningshistoria som sträcker sig århundraden tillbaka, och samma förmåga att snabbt sprida sig med jordstammar, som gör den till en utmaning för lantbrukare och trädgårdsodlare, gör den också till en tålig växt som är lätt att skörda i stora mängder. I vissa kulturer användes jordstammen till och med som föda under nödår, mald till ett slags mjöl, och det finns uppgifter om att den användes som rökelse i medeltidens Europa.
Flera av de folkliga namnen syftar på hundar, som portugisiskans grama-de-cachorro, engelskans dog grass och spanskans grama canina, och franskans chiendent är sammansatt av orden chien (hund) och dent (tand). I det moderna jordbruket är växten fortfarande så svår att hålla efter att forskare till och med har testat laser för att ta bort den från åkrarna, medan genetiker för över kromosomsegment från arten till vete för att få fram resistens mot axfusarios, en sjukdom som orsakas av svampar i släktet Fusarium.
Vanliga frågor
Är kvickrot säker för alla?
Nej, kvickrot är inte säker för alla, eftersom den som är allergisk mot gräs (Poaceae) måste undvika växten, och användning är kontraindicerad vid hjärt- eller njursvikt utan medicinsk övervakning, på grund av risken för rubbad elektrolytbalans. Under graviditet och amning får växten inte användas utan rådgivning, eftersom det saknas entydiga studier om säkerheten under dessa perioder, och personer som tar urindrivande läkemedel, litium, blodförtunnande läkemedel eller diabetesläkemedel behöver också vara försiktiga och ha professionell uppföljning på grund av möjliga interaktioner.
Varför behöver personer med hjärt- eller njurproblem vara försiktiga?
Kvickrot har en erkänd urindrivande effekt, och den ökade urinmängden kan rubba balansen av elektrolyter som kalium, något som är särskilt riskabelt för den som har hjärt- eller njursvikt. Därför är växten i sådana fall kontraindicerad utan medicinsk övervakning, och samma försiktighet gäller för den som använder urindrivande läkemedel eller litium, eftersom utsöndringen av litium kan påverkas.
Vilka delar av kvickroten används?
Den del som har längst medicinsk tradition är jordstammen, en underjordisk stam som ofta förväxlas med en rot och som torkas och skärs i bitar inför beredning av te och avkok. Bladen räknas också till de använda delarna men spelar en underordnad roll jämfört med jordstammen i folkmedicinska källor.
Hur används kvickrot bäst?
Den vanligaste och mest traditionella formen är te eller avkok på de torkade jordstammarna, som också är just de beredningar vars kemiska sammansättning har studerats mest. Tinkturer och extrakt är också ett alternativ men måste användas i samråd med vårdpersonal som bestämmer mängden och bedömer säkerheten, medan grötomslag och kompresser motsvarar den utvärtes användning som traditionen beskriver vid vissa hudåkommor.
Kan kvickrot användas vid njursten?
Användningen vid njursten är en folkmedicinsk tradition som hänger ihop med växtens urindrivande verkan, men den saknar klinisk bekräftelse, och en studie på råttor fann ingen positiv effekt av infusionen på de viktigaste riskfaktorerna för kalciumoxalatsten. Den som har njursten eller misstänker njursten behöver en läkarbedömning, och växten ersätter inte den uppföljningen.
Kan kvickrot hjälpa vid viktnedgång?
Även om kvickrotens urindrivande verkan kan leda till vätskeförlust och därmed till en tillfällig minskning av kroppsvikten betraktas växten inte som en lösning för viktnedgång på lång sikt, och överdriven användning i det syftet ökar risken för uttorkning och rubbad elektrolytbalans. En hälsosam och varaktig viktnedgång bygger på balanserad kost och fysisk aktivitet, och all användning av medicinalväxter i det syftet måste ske i samråd med vårdpersonal.
Observera: detta innehåll är informativt och ersätter inte professionell medicinsk rådgivning. Rådgör med läkare eller fytoterapeut innan du använder medicinalväxter, särskilt under graviditet, amning eller vid medicinering.
Referenser och vetenskapliga studier
- PMC2024 Andreasen C, et al. Laser weeding: opportunities and challenges for couch grass (Elymus repens (L.) Gould) control. Scientific Reports. 2024.
- PMC2017 Beydokthi SS, et al. Traditionally used medicinal plants against uncomplicated urinary tract infections: Hexadecyl coumaric acid ester from the rhizomes of Agropyron repens (L.) P. Beauv. with antiadhesive activity against uropathogenic E. coli. Fitoterapia. 2017.
- PMC2022 Bortolami M, et al. Metabolic Profile of Agropyron repens (L.) P. Beauv. Rhizome Herbal Tea by HPLC-PDA-ESI-MS/MS Analysis. Molecules. 2022.
- PMC1995 Grases F, et al. Effect of Herniaria hirsuta and Agropyron repens on calcium oxalate urolithiasis risk in rats. Journal of Ethnopharmacology. 1995.
- PMC2026 Saparkhanovich ZK, et al. Elymus repens (L.) Gould Phytochemistry Pharmacological Activities and Therapeutic Potential with Future Perspectives. International Journal of Molecular Sciences. 2026.
- PMC2013 Vogl S, et al. Ethnopharmacological in vitro studies on Austria’s folk medicine: an unexplored lore in vitro anti-inflammatory activities of 71 Austrian traditional herbal drugs. Journal of Ethnopharmacology. 2013.
- PMC2013 Zeng J, et al. Molecular cytogenetic analysis of wheat-Elymus repens introgression lines with resistance to Fusarium head blight. Genome. 2013.
